Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

Efter en knapp vecka med minimalt med kolhydrater har jag insett att jag kanske inte ska köra så hårt på denna diet, exakt som Tobbe sa utan har valt mina kolhydrater lite bättre med hembakad osötad limpa och bönor. Ska nog testa det där quinoa någon gång med. Det viktiga är nog att jag kapar bort det raffinerade sockret. Nåväl, efter en lite mer kolhydratsladdad frukost stack jag iväg till Bjarne igår förmiddag för en liten runda på södertörn. Bjarne är bra, Bjarne vet att han orkar längre sträckor och kan hålla en högre hastighet än jag men anpassar sig till mig samtidigt som jag naturligtvis kör på allt jag kan för att haka på honom. Johnny är av samma skrot och korn, bra racerkompisar. Norr Enby, var ligger det? Den första biten genom Huddinge, bort till Tullinge och sen via F18 bort mot Pålamalm gick bra och innan Riksten så drog vi upp farten lite och gjorde 1½ minutsförningar på ganska tomma vägar. En och en annan grusbil susade förbi men alla bilar höll avståndet och tutade i g...

Bjarne, Johnny och jag tog oss en runda på knappa tio mil idag. Jag var ju tvungen att testa både skor och cykel så en tur i solskenet passade bra. Plockade upp Johnny inne på söder runt 09.15 och sen bar det av till Huddinge där Bjarne och Anders stod och väntade. Anders hade någon dålig ursäkt till varför han inte kunde haka på så det blev en perfekt klunga på tre personer. Efter att ha klarat av lite småvägar till Tullinge vek vi av mot Riksten och äntligen kunde turen börja på riktigt. Ringrostig som jag är känns det bra att köra med kompisar som håller ett tempo som gör att jag kan hänga på så vi låg väl på dryga 30 hela vägen förbi Pålamalm till Tungelstavägen. Vi skulle fika vid Grindsjön och det finns tydligen flera vägar dit men vi tog en alldeles förträfflig väg förbi Uringe, förbi Kaggfjärden och ner via Fituna. Idel fina småvägar med knappt en bil ute, som det ska vara. Efter att ha vänt nere i Sorunda där Bjarne berättade att han gick i plugget på typ 50-talet eller så och...

Till sist insåg jag att om man ska köra racer ska man ha racerskor, annars får man stryk när man kommer till Rosenhill. Provcykling kommer ske lördag förmiddag och jag förväntar mig underverk av dessa förhållandevis styva och lätta saker.

Efter att Rickard frågade om vi inte skulle köra Siljan Runt med Challe så har vi tränat hela fyra ggr och ca 80km varje gång så 160km runt Siljan skulle väl bli en plätt? Att ingen av oss hade cyklat mer än 120km i ett svep innan (jag gjorde det för typ 2½ år sedan) var inget vi tänkte på. På vägen upp stannade vi i Hedemora och skulle köpa oss varsin burgare. Challe började yra om att Anders Eklund hade duschat i gatuköket och började fråga ut servitrisen och Rickard tjatade om att han skulle ha två kokta korvar i sin burgare (som han trodde var en tunnbrödsrulle, snacka om förvirrad). Käket smakade bra i alla fall och resten av resan var Rickard The Dark Knight då han hade sett filmen som köpfilm på den lokala OKQ8 macken. När vi käkade burgarna stod kidzen på torget runt en Volvo740 och hoppade på bakluckan, only on the countryside. Stressa inte i depåerna När vi kom upp till Mora åkte vi och föranmälde oss. Bjarne som inte skulle köra överlät sin plats till mig så jag slapp betala...

Igår så tog Mirjas kusin Rickard och jag en liten provtur på våra hojar inför Siljan Runt som skall avverkas på lördag. Rickard hade köpt en hoj med STI-reglage i fredags och den var en massa saker som skulle göras, sadeln och styrstammen skulle bytas, de nya pedalerna skulle på och styret skulle lindas om osv. Själv ville jag bara känna hur min Peregrine kändes med racerdäck på och endast en 44T klinga på fram. Jag krängde ju min Surly Pacerram efter en runda då den var i minsta laget och ska jag köra på lördag var det bara att slänga på nya däck på den enda cykal jag har kvar jag kan tänka mig att harva runt Siljan på då 35mm är lite tungrullat för mig. Rickard var överlycklig över att slippa ramreglagen, verkligen helskoj att se killen med ett stort leende med en sjudelad kassett som säkert har en tio år på nacken. Prylbögeriet ligger på en annan nivå än de personer i cykelkretsar jag normalt umgås med. Mer sunt skulle en del säga, mer idiotiskt skulle de flesta säga. Eftersom Erika...

Med två veckor kvar till Siljan Runt kände både Rickard och jag att det var dags att hoja lite, träningsfanatiker som vi är. Rickard har inte hojat mer än 40km i ett sträck och jag har bara hojat en racerrunda på två år, en 11-milare på Ekerö för några veckor sedan. När jag stod och drog på mig brallorna ringde Johnny och ville haka på en lugn tur och 20 minuter senare slog vi följe på vägen mot Trollbäcken för att hämta upp Rickard. Som vanligt hade Johnny lite idéer om vägval för att undvika de mest trafikerade vägarna så vägen till Rickard blev ganska bilfri. Johnnys ryggtavla Efter att ha spänt lite ekrar på Rickards originalpeschå från runt 1980 så rullade vi iväg. Målet med dagen var bara att få lite mil i benen och ha en trevligt tur. Nere vid Svartbäckens by blev det lite grusväg för att undvika hela Brandbergsghettot och vips var vi ute på Dalarövägen och turen kunde äntligen börja på riktigt, helt omöjligt att hålla ett jämnt tempo närmare stan med alla rödlysen.Efter att ha ...

Christopher hade en idé om att köra lite racer och sen ta en bira eller två tillsammans med lite krubb. Efter att ha fixat barnvakt så blev det ett "go" på det erbjudandet och i morse så tog jag upp Pacern i solens ljus för första gången. Jag skulle träffa Christopher vid Stadshuset 10.00 och där stod han tillsammans med sin jobbarpolare Jonathan och hans Pinarello Prince som han köpte hemma i Frankrike för endast €7000, snäppet dyrare än min alltså. Christopher på väg mot FRA! Redan vid Norr Mälarstrand kände jag att något inte var som det skulle. Jag hade verkligen inte beställt motvind (som förföljde oss oavsett vilket håll vi cyklade) men jag gillar ju inte att gnälla så jag tänkte vackra tankar om vägarna ute på Ekerö. Jonathan och Tobias innan den första skyltspurten! Efter ett snabbt stopp vid Alviks Cykel där Christopher tjackade något och jag var tvungen att höja sadeln, mötte vi Tobias vid Brommaplan. Efter en snabb McDonaldskaffe bar det av mot Ekerö. Varför i h*lv...

Att kalla den för finracer vore en lögn fast det är ju den enda racer jag har så det är ju den finaste och lättaste jag har. Jag har tidigare haft en racer men tyckte inte att tiden räckte till så jag sålde den och köpte mig en 29er istället som jag har haft många roliga timmar med men suget efter en racer har sakta växt fram och när jag hittade en beggad ram för 1200:- inkl gaffel så slog jag till. Att det blev en stålram kändes naturligt för jag gillar de tunna rören man får på köpet. En aluracer vill jag inte ha så alternativen är Ti eller kolfiber och då kostar en ram mer än vad hela cykeln har kostat. Jag ska ju ge det här en andra chans nu och ville inte köpa en hoj för 40000:- så det här blev det bästa valet för mig. Ramstorleken är 56cm vilket kan tyckas kort för mig som är 187cm lång men då jag inte vill ha en overall-reach på mer än 680mm samt att jag gillar att ha en lång styrstam när jag cyklar asfalt så tror jag att detta blir bra. Jag har för övrigt för små ramar på alla ...

Idag kom baknavet till mina nya racerhjul. Jag öppnade paketet med spänd förväntan men fick besviket lyssna på en body som inte alls smattrade som jag trodde.

Snackade med Mirjas kusin ikväll och han var eld och lågor över den gamla Peugeot han hade fått av sin kompis och som tydligen är i finfint skick. Efter en snabb intervju kom vi fram till att vi åtminstone måste byta vajrar, höljen, däck/slang och styrlinda på den. Och sen råkade han nämna att han tydligen hade lovat att köra Siljan Runt på självaste nationaldagen med Charles, en galning som gillar träskor. Självklart sa jag att även jag skulle köra med honom så nu ska han han kolla boende och sen är det väl dags att anmäla sig. Blir en finfin tur på 16 mil i posörtempo och en bra start på min landsvägskarriär.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte hade tid att åka cykel på asfalt, det vill säga landsvägscykling men efter att ha hört alla historier om turer på en 10 - 15 mil där man är en klunga på en tio personer som susar genom landskapet i en 30km/h måste jag erkänna att det har byggts upp en längtan att dra på sig vita strumpor, raka benen och lägga sig i bocken och låta vinden smeka min rakade skalle. Så när min Peregrine var klar började jag att slökika lite efter en ram och den ramen skulle antingen vara i stål, titan eller kolfiber. Två av dessa material är ofta lite dyra så fokus lades då på en stålram vilket även är ett material jag har fallit lite för. Mina tre favvocyklar är nämligen i stål. Vem vill ha någon hoj i titan som inte åldras?? Hur i helsefyr ska man då kunna byta saker utan att behöva förklara sig? Nä, stål är bra för det rostar och det kan jag hävda för mig själv om ett tag när jag känner för att byta ram igen! Efter att av misstag ha kollat i en tråd...

Så här i höstmörkret med armen kvaddad prenumererar jag på lite olika RSS-feeds för att hålla humöret och suget efter cyklingen uppe och igår fick jag helt plötsligt ett flertal bilder på ett flertal fina stålramar uppkastade i nyllet på mig via RSS från Speedgoat. Ramarna kommer från den italienska cykelbyggaren Olmo vilket är ett märke jag fram tills igår aldrig hade hört talas om. Det skrämmande i den inblicken är att jag i våras aldrig hade hört talas om Singular heller men sitter nu med två ramar från dom. Jag har aldrig riktigt fastnat för kolfiberramar av någon anledning. Varför vet jag inte men jag tycker inte att dom är så snygga i jämförelse med ramar i andra material. Visst, dom är säkert jättestyva och lätta och allt det där andra dom är bra på och visst ska jag erkänna att både Johans, Patriks, Anders', Viktors och Bjarnes cyklar är snygga men över lag så ger kolfibercyklar mig inget. Stål däremot....... Stål är säkert mindre styvt, tungt och har inte alls samma ergon...

Nu är den klar, det ser ni här svart på vitt. Nu har min Felt F70, som jag köpte för 9000:- hos Pedalogerna kommit till en gräns där jag känner att jag inte längre vill lägga några pengar på uppgraderingar. Det jag har uppgraderat har jag fått till bra priser tycker jag men nu är det som sagt slut på den sagan. Jag anser inte att man kan bygga vidare hur länge som helst på en undermålig ram (och där ligger alla ramar i mina ögon som inte är i full kolfiber, titan eller en ball blandning av läcker metall och plast, typ det Cinelli har gjort med stål/kolfiber). Visst duger ramen till mig men att slänga på en Campagnolo Record Carbon på den tillsammans med några läckra Zipp-hjul skulle bara kännas fånigt. Nä, sådana produkter kräva finare ramar. På tal om svart och vitt så tycker jag att slutresultatet blev riktigt bra. Ja, den har bara en niodelad 105-grupp (med vissa Dura-Ace komponenter), ja, ramen är i aluminium med bakstag i kolfiber, ja, gaffelröret är i aluminium, nej, framhjulet ä...

Första maj och äntligen tog jag mig ut på asfalten efter att ha harvat i skogen sedan september förra året. Hade faktiskt glömt hur härligt och socialt det kan vara att ligga ett litet gäng (idag sex pers) i dryga 30 km/h och småsnacka lite. Dagens tur tog oss från Källbrink, via Lännavägen och Västerhaninge till Årsta Havsbad och sedan samma tur tillbaka. Ganska skönt att inte köra via Pålamalm som vi annars ofta gör. 73 km blev det och det räckte så här första turen. Cykeln funkade perfekt förutom att något knakade. Trodde först att det var sadelstolpen men då det även knakade när jag stod upp så ska jag nog kolla vevpartiet.