Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

Dryga två veckor har gått sedan jag blev av med gipset och knappa två sen jag började med sjukgymnastiken. Ärret verkar läka bra till mitt förtret, hade ju hoppats på ett ärr dubbelt så långt och bra mycket häftigare, något man kunde visa för brudarna liksom. Nu verkar det som att det nästan kommer försvinna bara jag sköter om det, men det kan jag ju alltid fixa med hjälp av lite onödigt solande på ärret. När jag inte är nystretchad kan jag sträcka ut armen så mycket som man ser på bilden, när jag väl kör stretchövningarna är armen nästan helt utsträckt men sen drar den ihop sig igen. Jag antar att det är normalt men det lär jag få veta på tisdag när jag ska tillbaka till sjukgymnasten. Det jobbigaste är att jag inte har någon som helst kraft att vrida handen utåt. Tydligen är det just den rörelsen som bicepssenan används för och den övningen som är jobbigast/gör mest ont att göra. Jag räknar med att jag åtminstone ska kunna börja trampa runt lite på hybriden inom en åtta veckor cirka....

Ja man börjar ju undra om man ska döpa om bloggen..... Sex veckor med gips och utan möjlighet till någon som helst träning har verkligen satt sina spår. Däremot känns det som att det nu har kommit till början på något nytt då jag äntligen kan/får röra på armen även fast det drar lite i den samt värker lite. Doktor Dängrot tyckte i alla fall att allt såg bra ut och han kände en sena under all slapp hud (som för övrigt ser ut som den har börjat ruttna). Så jag har faktiskt redan börjat träna den träning jag nu får hålla på med under sex veckor, det vill säga rörelseträning. Om sex veckor får jag börja belasta armen med mer än en kaffekopp, vilket är max jag nu får bära, och om 4½ månad får jag antagligen träna för fullt på gymmet. Frågan är ju när jag vågar sätta mig på en cykel? Jag kommer nog inte att börja cykla förrän om de första sex veckorna och då får det nog bli myspysturer själv på lite grusvägar på den läckra hybriden. När jag kan börja cykla på stigar vet jag inte, men jag gis...

Efter två dagar på Södersjukhuset är jag hemma igen. Bicepssenan är nu fast genom att läkaren borrade ett hål genom det yttre underarmsbenet, drog genom senan och fäste det med två titanplattor på yttersidan. Nu är det först sex veckor med gips och knapra morfin (vilket gör att jag känner mig halvdragen hela tiden). Sen kan jag börja träna utan någon som helst belastning. Jag kommer nog inte orka något ändå så det blir nog bra. Om tre månader kan jag börja belastningsträna och om sex månader ska jag kunna träna med full belastning. Jag hoppas kunna sitta på en cykel om ca åtta veckor och trampa lite lätt på asfalten men fram till dess får jag fokusera på att snickra på min Peregrine, eller åtminstone titta på ramen. Suck och stön.

När jag vaknade i morse var det status quo på höger biceps. Det jag tyckte var lite anmärkningsvärt var att det inte fanns eller fortfarande finns en tillstymmelse till blåmärke. Nåväl, först var det inskolning på förskolan och sen skulle jag lämna Atle hos Mirjas mamma och sen en snabbis förbi den lokala vårdcentralen för att sen möta upp farsan på Willys för att göra de inköp som krävs för att vi ska kunna ha lite mat och fika i samband med mammas begravning. Trodde jag ja...... Den första delen fram till "sen en snabbis....." stämde men efter att tjejerna på vårdcentralen kastat ett öga på armen tyckte dom jag skulle åka till kirurgakuten på SöS. Och där kom den, domen från Dr Reinhard, som för övrigt såg ut att vara endast knappa 30 år (kan man verkligen vara läkare vid den åldern tänkte jag, men eftersom den kvinnliga läkaren som stod bredvid honom såg ut att vara ännu yngre tänkte jag inte ens fråga) behövde inte många sekunder för att konstatera att bicepssenan (det fi...