Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

...så pallrade jag mig uppför Hammarbybacken fem gånger i morse. Samma puls som i källaren men grymt mycket trevligare. Att det faktiskt kunde vara roligare att hoja ute än att sitta och glo in i en vägg trodde jag inte. Tyvärr kan jag inte bjussa på några nakenbilder som Johan ofta gör men en vy över Bajenland brukar ju funka det med.

Stod och valde mellan nya sommardäck till bilen eller ett par S-Works skor idag. Löjligt lätt val.

Snodde bilden från Viktor. Efter att Björn hade kommit med någon slag idé och det hade rådslagits fram och tillbaks bestämdes det att vi skulle synas på SCS 10.30 för en liten landsvägsrunda. Jag förfrös händerna på de två minuter det tog att rulla dit så fram med plastkortet bara och sen satt det ett par windstopper handskar på händerna. Efter en espresso rullade vi söderut och motvinden smekte våra kinder och benen började snart brinna. Skönt att ALLA ANDRA har tränat under vintern så att mina taffliga pass inte spelade någon roll. Nåväl, vi rullade på i 35 blås i motvinden, benen domnade bort och pulsen låg bra mycket över det planderade. Men just då måste Magnus ha känt på sig att jag var trött för då valde han att haka i Johnnys cykel och bjussade på en Tourvurpa på asfalten. Lyckligtvis klarade han sig helt utan blessyrer men fick hoja lite alleycatinspirerad singlespeed hem. En underbar Champinjonsoppa på Ösmos Plantshop och sen bar det hem, lagom tills mina ben

Men det gör jag ändå och frångår cykelkonceptet för ett tag. Igår gick min fantastiska svärmor bort i skitsjukdomen livmoderhalscancer, alldeles för tidigt endast 61 år gammal. Rosalie var en person som var lätt att tycka om och som gärna bjöd på sig själv, mer än Mirja ibland ville, ty att reta sin dotter (dock alltid med glimten i ögat) var något hon gärna gjorde ofta och mycket. Hon sjöng gärna av samma anledning, speciellt "vem kan segla" så tapeterna nästan släppte från väggarna. För mig kommer hon alltid att förbli svärkärringen (som hon själv kallade sig) som alltid var glad (nåja, för det mesta i alla fall) och av någon konstig anledning gillade mig väldigt mycket. Hon jobbade på Pressens Bild i typ 100 år och var helt grym på att redigera bilder i Photoshop, något man själv bara kan drömma om att kunna fixa. Och genom sitt arbete har hon typ varit över hela världen, varit på ca 40 stycken OS och träffat typ alla världsstjärnor som finns, som exempelvis Wayn

  Japp, det är vad aluracern slutade på (än så länge). Har bytt det jag hade tänkt förutom lättare slangar och veloplugs och jag tror att jag struntar i dom sakerna. Frågan är väl snarare om eller när jag ska köpa ett par beggade Zipp202? Dom väger (enligt Zipp) 1099gr, vilket ska jämföras med mina C24 som väger 1436gr, lägg till skillnaden på ett par Vittoria Evo CX och lite lim (510gr + 50gr = 560gr) jämfört med mina Continental GP4000, slangar och fälgband (480gr + 200gr + 40gr = 720gr) så borde jag kunna skala ner vikten med ca 500gr till (i teorin). Frågan är ju om dryga 10 000:- är värt det?

Efter att ha farit runt och hållit föredrag och minglat med Vacchi i några dagar var det dags för väggen idag igen. Med bara tre veckor kvar till Ronde Van Vlaanderen är det dags att kamma till flinten och släppa sargen. Började med ett pass fyror med de nya lyxvevarna som är på 52/36 istället för 50/34 som de gamla var på, något som passar bra nu när jag måste börja ta i. Och om klubbkläderna inte har hunnit komma så har hedersgubben Nypan lovat att låna ut en tröja till Belgien. Tog en bild för utskrift med. Bara att laminera och sätta upp på vardagsrumsväggen. Nu är det Jedins Återkomst på burken och när Mirja kommer hem blir det ett tröskelpass som fredagsmys.

Vete tusan var bilden är tagen men den ser ju bra ut i alla fall Fyra veckor kvar och jag har lyckats hitta någon slags lägstanivå gällande cykelformen känns det som. Dagens pendling bjöd på stumma ben redan efter typ 5km. Dags att börja skärpa till sig nu. Morgonens vikt bjöd i alla fall på 81,2kg. Kanske kan släpa mig runt den där sjön Flandern baserat på vikten?