Fortsätt till huvudinnehåll

Hade egentligen inte tänkt skriva detta

Men det gör jag ändå och frångår cykelkonceptet för ett tag.

Igår gick min fantastiska svärmor bort i skitsjukdomen livmoderhalscancer, alldeles för tidigt endast 61 år gammal.

Rosalie var en person som var lätt att tycka om och som gärna bjöd på sig själv, mer än Mirja ibland ville, ty att reta sin dotter (dock alltid med glimten i ögat) var något hon gärna gjorde ofta och mycket. Hon sjöng gärna av samma anledning, speciellt "vem kan segla" så tapeterna nästan släppte från väggarna.

För mig kommer hon alltid att förbli svärkärringen (som hon själv kallade sig) som alltid var glad (nåja, för det mesta i alla fall) och av någon konstig anledning gillade mig väldigt mycket.

Hon jobbade på Pressens Bild i typ 100 år och var helt grym på att redigera bilder i Photoshop, något man själv bara kan drömma om att kunna fixa. Och genom sitt arbete har hon typ varit över hela världen, varit på ca 40 stycken OS och träffat typ alla världsstjärnor som finns, som exempelvis Wayne Gretzky och hur coolt är inte det?

Även fast hon gillade mig rätt mycket var ju naturligtvis Atle ögonstenen i hennes liv under de sista fem åren, det vill säga sen han föddes. Så efter den 5:e november 2006 halkade Mirja snabbt ner på silverplats över favoriterna i hennes liv.

Och just med Atle hade hon något helt speciellt. Han sov över hos henne, ofta flera gånger i veckan. Hon hämtade på förskolan, var på utflykter, teater, museum etc med honom så för hans skull är jag extra ledsen över att det tog slut när det gjorde då jag vet att dom hade haft många år framöver sig med spännande saker, något som nu tyvärr inte längre är möjligt. Jag hoppas dock att han är tillräckligt stor för att faktiskt komma ihåg henne av sig själv till skillnad från min mamma som han endast kommer ihåg via bilder och det vi pratar om. Det är ju dock något som framtiden får avgöra.

Nu kanske ni tycker att jag inte upplevs som ledsen men jag ville skriva detta lite lättsammare då jag vet att det är exakt så hon skulle vilja att jag gjorde det.
Jag vill ju inte göra något så att hon typ börjar banka på några element när hon kommer och spökar för oss, vilket jag vet att hon naturligtvis kommer göra. Hon måste ju kolla så att Mirja och Atle har det bra.

Så även fast vi alla är ledsna nu så är det bara roliga minnen jag kommer bära med mig när jag tänker på min lilla svärmor och det kommer att kännas lite bättre för varje dag som går.

Vilken tur att man har fantastiska vänner och en fantastisk släkt. Utan er hade det ju inte gått att ta sig igenom sådana här saker på ett vettigt sätt.

Och alla ni tjejer, se för fasen till att vaccinera er mot livmoderhalscancer och ni killar, se till att era tjejer gör det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ikväll smäller det!

Nu är det slut på snusket, speciellt för Atle som har haft en fantastisk vila i vintras ty ikväll så kommer mjölksyran som ett brev på posten. Alltså när posten fortfarande delade ut brev som kom fram.

Keps Cup #1

Hallå alla miljoner följare... Long time no see!! Igår hojade Hanna, Mange, John och jag (och jättemånga andra med såklart) årets första Keps Cup för Specialized Concept Store CK. Foto: Åsa Larsson Att hoja för ett lag där vi är fler än bara jag som hojar annat än BMX känns jätteroligt, att jag sen får representera min lbs gör ju inte saken sämre.  Igår sken solen på alla deltagare, publiken stod som en mur byggd av Trump runt hela banan och var i extas, en ren publikfest helt enkelt.  Själva loppet då? Jo, vi som stod och snackade strunt medan Oscar Ekman pratade i en megafon en mil bort kanske inte lyssnade så bra som vi borde ha gjort så Hanna, Mange och jag startade sist, jag menar verkligen helt sist av alla. Den enda som var bakom oss var en skällande hund som fick spelet av alla kompisar i lycra som hen bara ville älska mest av allt i hela världen. John verkade ha det här med tävlingsvana inne och stod typ längst fram. Foto: Åsa Larsson Banan börjar med världens l

Rotmos med inslag av lera i solig vårskrud

Lördagen bjöd på ett härligt solsken, Erik hade uppmärksammat detta och bjöd in da gorillaz till en tur söderöver som skulle bjuda på både rötter i överflöd, kaffe inkl fika, solsken, lervälling och många glada miner. Posörhojen fick stå hemma, jag körde naturligtvis helstelt. Nästa gång blir det kanske något annat. Vi körde den klassiska Hellas - Handen (Sörmlandsleden 1 - 5 eller något liknande) och förväntningarna var stora på den sju man stora klungan och jag tror inte att någon blev besviken på varesig väder eller underlag, även fast sommarvärmen höll oss på halster. Till skillnad från de inoljade landsvägsrävarna som kör samma typ av hojar så långt ögat kan nå bjuder stigcyklingen på en mer varierad utrustningsflora. Vårt lilla gäng innehöll en blandning av DH (Sunn Radical), AM (Santa Cruz Blur LT), Hellasvolvo (Commencal Meta 5.5), FS-SS (Salsa Dos Niner) samt helstela 29er's (Singular Swift/Kona Unit/Retrotec Boe Edition) och alla passade stigarna lika bra. Fram till Uddby