Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

Puh.. Så var vi på bröllop igen, det femte och sista för i år. Nu gick turen till Loka Brunn där våra göteborgska vänner Pontus och Christine blev herr och fru. Även denna helg var det tydligen beställt bra väder och vädergudarna var lyhörda även denna helg. Loka Brunn är lite festligt då allt finns inne på området. Kyrkan låg ca 100 meter från det lilla hus vi hade vårt rum i. Själva akten var lite festlig då orgeln gick sönder och började tjuta som jag vet inte vad. Som tur fanns det en extra orgel i rummet bakom så akten kunde fortsätta utan större missöden. Och som en extra stämningshöjare var deras son Max med och bestämde sig för att köra en liten smattersalva i blöjan och berättade det för alla med stolt ton i rösten. Därifrån gick vi ca 150 meter och fann festlokalen där det var bröllopsskål (som traditionen kräver) och allmänt mingel. Matsalen var belägen inne i samma byggnad och där bjöds det på Carpaccio på Hälleflundra, Hjortfilé med enbärssås/lingonsky samt goda ostar samt

I helgen var vi i Rättvik på bröllop. En av mina bästa vänner (även fast vi endast har känt varandra i drygt två år), Andreas gifte sig med Madeleine, som jag för övrigt är arbetskamrat med, snacka om en liten värld! Brudparet hade beställt fint höstväder och vädergudarna blidkade de kära tu och bjöd på dryga 15 grader och sol. Som ingångsmusik hade paret, liksom vi, beställt Andersson/Ulvaeus, i detta fall "Arrival" mot vår "I do, I do, I do, I do". Hela bröllopsakten var väldigt fin och dom hade till råga på allt fått världens bästa Rättvikspräst. Middagen intogs på Vikarbyns Bystuga och bestod som traditionen säger på en härlig tvårätters samt tårta till kaffet. Huvudrätten, som bestod av Fransyska från Dalarna var bland det bästa jag har ätit på länge och en kul parentes var att en kompis till brudparet som kallades för Malte, dagen till ära hade bryggt två ölsorter i sitt lilla hembryggeri. Även fast jag äter morfin sippade jag lite på det och i min mun var det

Fortfarande väldigt skalad men man kan ju i alla fall skönja en cykel på formerna. Eftersom det mesta av mitt första tänk har fallit bort tänker jag inte ens skriva vad som kommer sitta på den. Men att det blir tiodelat Campagnolo är i alla fall 100% säkert. Det jag skulle vilja ändra men jag vet inte om det kommer gå, är vinkeln på styrstammen. Att det är snyggare med den nedåtvinklad är det ju inget snack om, men då min rygg är lite halvtaskig så får den nog sitta såhär tills vidare. Efter att jag vände på stammen på min Paké försvann alla stickningar i händerna så jag ska nog inte ha för mycket dropp mellan sadel och styre. Det vore ju skoj om jag fick ihop den innan vintern kommer så några grusvägar kan erövras. Men det återstår att se. Jag vet ju inte ens hur lång tid det tar innan jag kan hoppa upp på en hoj igen. Vojne vojne...

Igår var jag hemma hos min vän Markus. Jag hade tagit med mig nybryggd mjöd och lite daler för att kunna få igenom dagens byteshandel. Efter lite förhandlingar och handslag gick jag därifrån med ett par finfina hjul och ett styre som ska sitta på min Peregrine och tre härliga biffar som skall intagas i morgon kväll. Markus fick några flaskor brygd och lite daler för besväret. Tänk om fler affärer kunde sköta med hjälp av byteshandel och lite stödpenningar. Tänk så härligt mätt och berusad man skulle bli. Tack vare mitt morfinintag eller morfinavtändning var jag igår tvungen att tacka nej när Markus vill bjuda på lite humledryck, men det får nog ses som en engångsföreteelse.

Det blev lite stressigt i morse när Atle skulle till dagis. När vi skulle gå så sket han i blöjan sittandes bakom fåtöljen. Detta resulterade i att jag glömde att ta mina morfinpiller så nu sitter jag på jobbet och tänder av. Ska bli intressant att se hur ont jag egentligen har. Det vore ju skönt att slippa dom helt.

Jag har ägt och kört bil sen den 4:e september 1989. Min första var en Opel Rekord från 1977 som jag köpte för 500:- och sålde ett halvår senare för 2000:- till några som ville ha en bil som skulle leva hela vägen till Göteborg. Dom hörde aldrig av sig så jag antar att dom kom fram. Min andra var en Opel Kadett från 1987 som jag hade ända till 1997 då den ersattes av min första leasingbil, en Opel Vectra från 1997. Sen har det varit Volvo V70 med turbo, Audi A4 med turbo, Saab 9-5 Aero som gick som satan och nu en Volvo V70 så långt från turbo man kan komma. Bil kommer jag nog alltid ha men jag har tänkt ganska länge på vad jag ska använda de dagar jag av olika anledningar inte kan ta cykeln. Fram tills nu har bilen varit det naturliga valet då jag gillar att kunna åka när jag vill och inte behöva vänta på tåg, bussar eller vad det nu kan vara jag behöver vänta på. Plus att jag gillar att kunna åka från punkt A till punkt B utan att behöva byta transport och vänta på bytet. När brorsan

Efter två dagar på Södersjukhuset är jag hemma igen. Bicepssenan är nu fast genom att läkaren borrade ett hål genom det yttre underarmsbenet, drog genom senan och fäste det med två titanplattor på yttersidan. Nu är det först sex veckor med gips och knapra morfin (vilket gör att jag känner mig halvdragen hela tiden). Sen kan jag börja träna utan någon som helst belastning. Jag kommer nog inte orka något ändå så det blir nog bra. Om tre månader kan jag börja belastningsträna och om sex månader ska jag kunna träna med full belastning. Jag hoppas kunna sitta på en cykel om ca åtta veckor och trampa lite lätt på asfalten men fram till dess får jag fokusera på att snickra på min Peregrine, eller åtminstone titta på ramen. Suck och stön.