Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

Ja, inte vet jag men något skit är det. Huden är öm och både muskler och leder värker så inte tusan vågar jag ta ut mig för mycket. Lägg då till det att jag är kille så fattar alla (killar i alla fall) hur jäkla synd det är om mig. Nu när jag hade tänkt att öka cykeldosen för att åtminstone komma förbi Märsta på Springbreakturen. Får väl ta och gå genom mina hjullager på cyklarna istället nu när den årliga genomgången snart skall göras på hela cykelflottan. Den 5:e april ska jag i alla fall cykla Ronde van Södertörn med avslutningen upp till Muur van den Ijdel.

Här har det inte blivit skrivit något på länge men när inget händer gällande cyklingen finns det ju inget att skriva om heller.. I morse märktes det att jag har fuskat med pendlingen i några veckor. Atle har varit sjuk till och från så jag har jobbat hemma mycket och när jag väl har jobbat har det varit många kundbesök som kräva något annat färdmedel än cykel och även tisdagsturerna har fått vika på sig, förra veckan var jag i Oslo och i tisdags firade vi Patriks 40-årsdag på Lilla Barkarby. Känslan av att man ligger på gränsen till kramp i ljumskarna är inte skön men den enda medicinen är ju att cykla mer, det vet jag om så det var ändå med en viss njutning jag körde de vanliga 15 kilometrarna med en konstant smärta i morse till jobbet och jag blev mäkta förvånad när jag såg att jag hade kapat tiden med ca åtta minuter mot normalt. I helgen blir det till att hoja lite skog, blir väl till att cykla på Trancen för annars känns det inte som att den har något värde i sig. Helst skulle ja...

Ja man börjar ju undra om man ska döpa om bloggen..... Sex veckor med gips och utan möjlighet till någon som helst träning har verkligen satt sina spår. Däremot känns det som att det nu har kommit till början på något nytt då jag äntligen kan/får röra på armen även fast det drar lite i den samt värker lite. Doktor Dängrot tyckte i alla fall att allt såg bra ut och han kände en sena under all slapp hud (som för övrigt ser ut som den har börjat ruttna). Så jag har faktiskt redan börjat träna den träning jag nu får hålla på med under sex veckor, det vill säga rörelseträning. Om sex veckor får jag börja belasta armen med mer än en kaffekopp, vilket är max jag nu får bära, och om 4½ månad får jag antagligen träna för fullt på gymmet. Frågan är ju när jag vågar sätta mig på en cykel? Jag kommer nog inte att börja cykla förrän om de första sex veckorna och då får det nog bli myspysturer själv på lite grusvägar på den läckra hybriden. När jag kan börja cykla på stigar vet jag inte, men jag gis...

Idag skulle Booleden utforskas. Bruse har dragit sin axel ur led och ville ta en tur på en någorlunda snäll stig Fine by me, alla nya stigar är roliga, även fast dom inte är så stökiga. Gick och la mig igår kväll, glad i hågen efter ett par belgiska öl och vaknade vid 11 idag med jordens halsont och helhängig. Vad hände??? Att Atle är förkyld, samt låg och tryckte sin snoriga näsa mot mig halva natten kan ju ha med saken att göra, eller bara att han faktiskt inte är frisk. Tror inte att man hinner bli smittad så fort. Att skaffa barn har ju även baksidor.... Synd på en sådan fin dag, men efter farsans hjärtmuskelinflammation sportar jag inte om jag inte är frisk. Tur att man kan ta en liten promenad i stadsdelen.