I fought the cramp

And the cramp won..

Sista veckan på semestern. Atle är på sommarfritids och Mirja ligger och bronzar på någon brygga.

Hade en plan att hoja till Ösmo och känna av läget där för returresan. Hade väl en jävla bajsmotvind i 60 km så när jag väl kom fram satt en macka och kaffe som en smäck.

Hoppade upp på hojen och benen kändes som två styva stockar (fap fap). Perfekt tänkte jag och svängde mot Väggarö istället för att ta samma väg tillbaks och satan vad det var värt det. Slingrande småvägar countrystyle utan några bilar i närheten.

Benen var fortfarande stockiga men jag lallade på i runt 30 blås. 

Kom till Rosenhill där jag inmundigade en tvåkulare med melon & bananchoklad.

Precis när jag skulle dra vidare hörde jag någon bakom mig. Där stod det en finne med några hemgjorda vindbrusmojänger på hjälmen, verkligen jättefina. Sen följde det en femminuters monolog om hans sketna stålram som hade kostat $$$$, om den obefintliga skyltningen av  cykelvägar och att kolfiber inte alls var lösningen för alla cyklar. Tydligen misstog han mig för någon som gave a shit. När han sa att det var helt omöjligt att hitta till Nacka Forum från Slöstan på cykel fick jag nog och drog vidare.

Tog vägen via Pålamalm där grusbilarna tydligen tävlar i vem som kan gasa mest, Tullinge och sen Huddinge där jag fick kramp i BÅDA BENEN! 

Det tillsammans med hämtningen av Atle gjorde verkligen underverk med snitthastigheten.

Nåväl, jag lyckades iaf koka mig själv i solen, alltid nåt.