Fredagsmys

Hade först tänkt ta ut racern på premiärturen men såg att det satt ett blått inomhusdäck på bak så jag tog crossen istället. Kanske dags att slänga på GP4000 även bak på racern snart.

Mirja hade tantkväll hemma och jag var helt enkelt för sugen på en tur kontra att sitta hos någon gubbe och uggla medan tjejerna pratade snusk så jag hoppade på hojen och drog söderöver.

Kraglan...

Med crossen kändes det naturligt att börja rundan genom Erstavik för att sen fortsätta ner mot Vissvass och lite lerfält och som avslutning på den etappen lite tjälskadad väg ut mot Dalarövägen där jag tog mig en Bonkbreaker.

Uddby Gårdskafé var naturligtvis stängt..

Tog vägen genom Norrby tillbaks till civilisationen för att sen avsluta med Ältavägen hem till slutmålet, The Picts Bar där moules och amarillo intogs med njutning.

Läckert...

Det här med att hoja på halvtaskiga vägar med crossen är kul, kanske för kul... Och ni, det här med fotokromatiska linser, varför har jag inte skaffat det innan?

Filmade lite med kameran med fast jag undrar varför. Landsvägskörning är ju måttligt spännande att kolla på... Nåväl, här är resultatet i alla fall.

Fredagsmys med LCF from Johan Andersson on Vimeo.

Nu får Patrik och gänget ta och slå upp dörrarna så jag kan köpa mig lite överprisad styrlinda till både crossen och racern.

När verkligheten kom ifatt en som en käftsmäll

Idag begravdes min mamma.
Ända sen hon gick bort den 7:e augusti har det liksom inte känts verkligt. En känsla som försvann redan i natt då jag vaknade med en huvudvärk samt Atle som stod vid sängen och ville ligga lite bredvid sin pappa och sparka honom i huvudet sin vana trogen.

När jag väl kom in i kyrkan (vi blev lite sena på grund av stressmage och ett behov av att fylla tanken med bensin) så kändes det........ Ja, jag vet inte vad det kändes som? Att det var min mamma som låg i kistan? Jag vet inte.....

Ceremonin var enkel, exakt som mamma skulle ha velat ha den men ändå jättefin. Som tur är var Atle med och ungar har en förmåga att ta saker för vad dom är så han kom fram till mig och ville sitta i mitt knä, han gick och tittade på ljusen som stod bredvid kistan och när vi hade sjungit färdigt "Härlig är jorden" applåderade han och då skrattade till och med pappa.

Verkligheten kom ikapp mig när det var dags att ta ett sista adjö framme vid kistan. Magen knöt sig och jag kä…