Johan Andersson, Unprofessional Cyclist

För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte hade tid att åka cykel på asfalt, det vill säga landsvägscykling men efter att ha hört alla historier om turer på en 10 - 15 mil där man är en klunga på en tio personer som susar genom landskapet i en 30km/h måste jag erkänna att det har byggts upp en längtan att dra på sig vita strumpor, raka benen och lägga sig i bocken och låta vinden smeka min rakade skalle. Så när min Peregrine var klar började jag att slökika lite efter en ram och den ramen skulle antingen vara i stål, titan eller kolfiber. Två av dessa material är ofta lite dyra så fokus lades då på en stålram vilket även är ett material jag har fallit lite för. Mina tre favvocyklar är nämligen i stål. Vem vill ha någon hoj i titan som inte åldras?? Hur i helsefyr ska man då kunna byta saker utan att behöva förklara sig? Nä, stål är bra för det rostar och det kan jag hävda för mig själv om ett tag när jag känner för att byta ram igen! Efter att av misstag ha kollat i en tråd...

Christopher ville ut och cykla efter sitt uppehåll på nästan tre månader så Birgitta, Tobias och Christopher stod redan vid Hammarbybacken när jag kom. Johnny hade ringt och var som vanligt några minuter sen. Som så många gånger förr tog vi asfaltsvägen förbi Lilla Sickla för att få upp värmen och väl uppe vid ängen fick Christopher sin vana trogen lite vajkalle på utrustningen. Redan när vi hade kommit en liten bit in på Den Sista Mohikanen visade sig solen och känslan av vårsken kom som ett brev på posten. Vi mötte en hundägare som beklagade sig över den nya grusvägen och som vi hellre hade sett att kommunen isf hade fixat till de stigar som redan fanns. När vi hade kommit över Ältavägen ville Johnny köra lite pushbike uppför berget och det brände bra i vaderna att kämpa sig upp för berget med cykeln i släptåg. Vidare på lite mer eller mindre vanliga och hårda stigar förbi masterna och sen en annorlunda variant på KGB samt ett depåstopp på Hellasgården där vi både fick kaffe och säll...

Jag hade knappt lämnat jobbet utan hade bara kommit ca 300 meter när jag kände att något inte stod rätt till på vänstersidan. Jag tittade ner och där hängde foten och under foten satt det en pedal och fäst i pedalen satt det en vevarm. Exakt vad som hade hänt vet jag inte men jag misstänker att jag inte hade dragit båda insexorna som klämmer åt runt axeln med samma kraft så vevarmen hade krupit ut och i samma stund halvmosat räfflorna på axeln som vevarmen skall passa in i. För att ens kunna ta mig till mitt kundbesök var jag tvungen att ställa cykeln mot ett elskåp och använda en sten för att banka in vevarmen, vilket säkert inte gjorde att den mådde bättre efteråt. Som tur är finns det ju lokala cykelhandlare med bra lagerhållning och där kom jag över ett Shimano SLX vevparti för 150:- mindre än vad cyclecomponents ville ha (exkl frakt dessutom). Bashen och 36T klingan fick jag på köpet. De nya vevarna kanske blev lite tunga då jag hällde i ca en liter blå loctite runt insexskruvar...

Igår så började jag dagen med två knäckemackor med julskinka och två koppar kaffe. Fortsatte med nästan tre timmar stigcykling i Hellas. Efter det blev det en macka med mozzarella och parma samt två semlor. Det var tydligen ett bra underlag för att sen cykla till Barkarby och trycka i sig en pizza och fyra stycken Bel Pils. Jag tror att jag bör se över mina kostvanor. Men förutom det så blev turen till Barkarby där jag skulle möta upp Oetzi -gänget, som jag för övrigt hade sällskap av Mats och Patrik från Bromma, en trevlig liten tur även fast benen var som gele (kan ju bero på energiintaget). Jag hade min nya lampa på och skulle testa den i verkliga livet. Jag tog inga bilder då bilder på ett lampsken där det finns gatubelysning och dylikt inte alls kommer till sin rätta men alla reflexsaker så som skyltar och reflexvästar lyste upp även på ett par hundra meters håll så visst är den funkis. Patrik Möller tyckte att den lös bra när jag visade honom skenet genom att lysa honom rakt in i...

Andreas och jag har bestämt oss för att ta upp våra helgturer vi körde så flitigt för något år sedan och idag var det premiär. Andreas hade inte cyklat stig sen oktober och jag har ju haft min arm så det skulle bli rehabstuk på tempot. Vi fick med oss Oscar, Johan och Henrik och 09.20 (lite försenade) så rullade vi mot skogen. Lite festligt att Hammarbybacken var helt tom på folk vid den tiden. Sicklaskiftet avverkades ganska snart genom Champs Elysses samt några bonusavstickare på lite mindre stigar och sen valde vi att hålla oss i den norra delen av skogen då de senaste turerna har varit mer söderut. Oerhört skönt att gårdagens töväder inte gjorde stigarna till isbanor, visst var det halt på sina ställen men de ställena var så få så man inte ens tänkte på dom och i skogen var det hellugnt, knappt en människa var ute och de få som var hälsade så glatt så, konflikter i skogen?? Bah! Turen avslutades i sann LCF-anda på Café Bravo där Madde och Mirja mötte upp med småglinen. Där blev det...

Gjorde ett litet fultest nere i källaren mellan den diodlampa jag har haft (och som är riktigt bra för att vara en vanlig diodlampa) och min nya lampa som kom igår från Hong Kong efter bara tre dagar. Skillnaden är ju hyfsat stor och även fast det kanske inte är några 900 lumen som dom skyltar med så känns det ändå som mycket pang för pengarna då allting inkl batterier för fyra timmar samt laddare kostade 535:- vilket är snorbilligt i jämförelse med exempelvis en Dinotte 600. Tycker jag att det fortfarande är för dåligt ljus är det ju bara att köpa lite fler batterier och en lampa till. Den är ju klumpgare än en Dinotte men för den skillnaden i kronor kan jag ta det och skulle jag få för mig att påbörja en ny karriär som nattcyklare får jag väl överväga en dyrare lampa då. Denna duger tills vidare för min urbana kvällspendling samt som styrlampa i Hellas på tisdagsturerna. I morgon tänkte jag köra första livetestet då jag tänkte cykla Hammarby - Barkarby efter mörkrets infall.

Skulle ta en snabbfika och läsa DN på fiket innan jag skulle trampa till jobbet och fick se dessa vackra skapelser. Längtan att få genomborra en med tänderna var stor men löftet till mig själv om bättre flås och mindre fläsk gjorde att jag väntar tills på lördag då Andreas och jag ska ut i skogarna och trampa runt lite. Blir en bra avslutning på fiket på lördag. Måste se till att dom lägger undan ett par stycken. Kapade nästan 15 minuter på pendlingen idag. Färre cyklar och tyngre växlar gjorde susen så jag halkade in på jobbparkeringen efter 43 minuter vilket känns helt ok med tanke på mitt urusla flås, eller så kanske jag inte har tappat så mycket som jag trodde. Körde med vinterskor i morse, vilken skillnad mot sommarpjuck, värmesulor och skoöverdrag. Ett neoprenöverdrag och en ullsula på det där så kan jag nog strunta i värmesulorna helt på pendlingen. Nåväl, än så länge är 2009 ett riktigt bra cykelår och bättre ska det bli hade jag tänkt.

Nu när jag äntligen har lämnat 2008 bakom mig, ett riktigt skitår när det kom till cyklingen då jag inte kunde hoja alls på hösten kan man sluta gnälla och se framåt istället. Gnälla är trist! Sista gången jag pendlade till jobbet sittandes på en cykelsadel var den 1:a september, det är 128 dagar sedan och idag är ju som bekant första dagen på resten av mitt liv så varför inte bita ihop och ta en tur till jobbet? Jag hade redan igår bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressköra till jobbet utan bara njuta av att trampa igen. Först skulle Atle lämnas på dagis, han fick åka pulka medan jag ledde cykeln. Några vinterskor har jag inte ännu och värmesulorna beslöt jag att få ligga kvar i ryggsäcken, hur kallt kan det bli mellan Hammarby - Solna? På stadsgården kom vinden jag hade glömt bort, det bet i kinderna och jag är tacksam över att rånarluvan satt på idag tillsammans med glasögonen. Underlaget var hårt och packat och inte alls halt. Vid Munkbron började det att dyka upp en del ...

Dear Johan Andersson: Congratulations, you have successfully recertified as a Cisco Certified Internetwork Expert! 99% av er få som läser bloggen fattar väl inte (och bryr er inte heller) vad detta betyder men för mig är det en viktig certifiering plus att det underlättar den dagen jag eventuellt söker nytt jobb. Det finns ju bara 94 stycken i Sverige. Mailet kom ju inte som någon överraskning men då det ibland strular med alla olika id'n och nummer och gud vet vad så vet man aldrig om jänkarna får till det. Nu till lite mer intressanta saker: Idag körde jag den femte stigturen sen jag kom igång med att cykla efter olyckan. Maria hade utlyst en tur och hon far iväg genom skogen som en galning. Riktigt skönt att tvingas hålla upp tempot nu när man inte är i form, hur ska jag annars kunna komma tillbaks? Stigarna i Hellas är helt fantastiska nu så om ni inte har varit ute på länge i de skogarna rekommenderar jag er att hänga på en tur så fort ni bara kan. Snart är plusgraderna här.