En av sportens största personligheter har gjort comeback

Så kunde det ha låtit om någon stjärna hade kommit tillbaka efter ett uppehåll.

Efter 114 dagars uppehåll från stigcyklandet tyckte jag att det idag var dags att ta tjuren vid hornen och faktiskt testa armen.
Det hade frusit under natten så sannolikheten att det skulle vara halt och risken för ofrivilliga vurpor kändes minimal.
09.00 skulle några personer sticka ut i Hellas på den årliga julaftonsturen (av vissa kallad för det fåniga ordet hjulaftonstur). Då tempot brukar vara ganska lugnt på dessa turer kände jag att det kunde vara en bra start på nästa säsong. När jag rullade ner mot Hammarbybacken såg jag Christian, Johan samt Tommy och snart därefter kom Johnny nerrullandes på sin Inbred.

Efter att ha tjabbat lite så drog vi 09.07 iväg och redan på stigen upp till Champs Elysses kände jag lite på flåset och det tog inte mer än ca 50 meter in på stigen innan jag kände att jag eventuellt skulle gå lite. För att komma in i Sicklaskiftet måste man nämligen upp upp upp. På något sätt måste man upp och 114 dagar utan stigcykling har definitivt gjort sitt. Tro inte att jag var helt oförberedd utan jag körde med 1x8 (34/28 som lättade utväxlingen) vilket gjorde susen. Att köra helstelt med en halvkass högerarm var ingen biff, däremot hade jag inte pallat att köra oväxlat då det sliter att bryta.
Efter en genväg över till Traktormakt följde vi den ner till branten där resten av gänget fortsatte ut mot Hellas och jag valde att vända tillbaka för att kolla in förödelsen i Skicklaskiftet samt testa Tobias nya stig vid namn Den siste Mohikanen.

Sammanlagt var jag ute i dryga timmen, vilket räckte för armen idag men satan vad jag längtar tillbaks. Man vet inte vad man har missat förrän man blir påmind.