Alla dessa kulturmänniskor... Och så vi.

Igår var jag och min lilla familj på ettårskalas. Mirjas kompis Linas lille kille Theo fyllde ett år och det var kalas med med presanger och tårta. Lina kommer från en väldigt kulturell familj så det var både skådespelare, melodifestivalfolk, konstnärer, TV-reklamfolk, producenter och regissörer där. Och så vi.... Den lilla familjen som går till jobbet mellan 8 - 17. På något sätt hade jag trott att kulturmänniskor skulle vara lite svåra och inåtvända men här var det helt tvärtom. Linas mamma pratade och stojade och var lika trevlig som vem som helst (konstigt va? Hon är ju skådespelerska och ska vara inåtvänd.) När Linas pappa kom (i mina ögen en av de absolut största vi har inom film och teater) blev jag blyg, hälsade artigt som en liten pojke i sjömanskostym och vågade knappt titta på honom, han är ju en av mina största idoler. Men han var exakt så trevlig som man vill att en idol ska vara, trist att bli besviken menar jag. Han låg på golvet och spexade med Theo som en morfar ska göra (men han ska ju vara svår och inåtvänd!!). Det var ett superhärligt kalas med mycket ståhej, bullar och tårta. Och att sen Atle blev riktigt bra polare med Linas pappa får ju en att bli stolt som en tupp, att Sven Wollter sträckte sig ut efter Atle och snackade lite kan ju få vilken medelålders dam som helst att nästan spricka, men även en 35-årig grabb som hejar på Bajen känner en viss stolthet, han ska ju vara svår och inåtvänd, han är ju kulturmänniska.