Hallå alla miljoner följare... Long time no see!!
Igår hojade Hanna, Mange, John och jag (och jättemånga andra med såklart) årets första Keps Cup för Specialized Concept Store CK.
Att hoja för ett lag där vi är fler än bara jag som hojar annat än BMX känns jätteroligt, att jag sen får representera min lbs gör ju inte saken sämre.
Igår sken solen på alla deltagare, publiken stod som en mur byggd av Trump runt hela banan och var i extas, en ren publikfest helt enkelt.
Själva loppet då? Jo, vi som stod och snackade strunt medan Oscar Ekman pratade i en megafon en mil bort kanske inte lyssnade så bra som vi borde ha gjort så Hanna, Mange och jag startade sist, jag menar verkligen helt sist av alla. Den enda som var bakom oss var en skällande hund som fick spelet av alla kompisar i lycra som hen bara ville älska mest av allt i hela världen. John verkade ha det här med tävlingsvana inne och stod typ längst fram.
Banan börjar med världens längsta uppförsbacke, sen en helt livsfarlig sektion nerför med enorma stenblock som bara vill hoppa upp och mosa dina revben samt slita av alla bicepssenor du har i armarna.
Som tur är så överlevde jag båda genom min enorma lungkapacitet, sjuka effekt och feta enduroskillz.
Resten av banan var jobbig men inte överdrivet utmanande. Efter två varv såg jag Hanna som hejade på mig efter att hennes sadel hade imploderat eller nåt. Mange såg jag aldrig av men han kom väl i mål en 20 min efter mig eller så. John levererade på riktigt och slutade fyra i H30, kudos till honom.
Efter fyra varv med maxpuls så rullade jag i knapp styrfart över mållinjen och snart kom min pantenterade prologhosta. Klart episk känsla när allt och alla runt omkring en tror man håller på att dö.
Igår hojade Hanna, Mange, John och jag (och jättemånga andra med såklart) årets första Keps Cup för Specialized Concept Store CK.
 |
| Foto: Åsa Larsson |
Igår sken solen på alla deltagare, publiken stod som en mur byggd av Trump runt hela banan och var i extas, en ren publikfest helt enkelt.
Själva loppet då? Jo, vi som stod och snackade strunt medan Oscar Ekman pratade i en megafon en mil bort kanske inte lyssnade så bra som vi borde ha gjort så Hanna, Mange och jag startade sist, jag menar verkligen helt sist av alla. Den enda som var bakom oss var en skällande hund som fick spelet av alla kompisar i lycra som hen bara ville älska mest av allt i hela världen. John verkade ha det här med tävlingsvana inne och stod typ längst fram.
 |
| Foto: Åsa Larsson |
Som tur är så överlevde jag båda genom min enorma lungkapacitet, sjuka effekt och feta enduroskillz.
Resten av banan var jobbig men inte överdrivet utmanande. Efter två varv såg jag Hanna som hejade på mig efter att hennes sadel hade imploderat eller nåt. Mange såg jag aldrig av men han kom väl i mål en 20 min efter mig eller så. John levererade på riktigt och slutade fyra i H30, kudos till honom.
Efter fyra varv med maxpuls så rullade jag i knapp styrfart över mållinjen och snart kom min pantenterade prologhosta. Klart episk känsla när allt och alla runt omkring en tror man håller på att dö.
På lördag hoppas jag hoja #2 i Södertälje.
Kommentarer