MAMIL's i Vlaanderen

Ojojoj, var ska man börja?

Jag bestämde mig i höstas att jag skulle åka ner till Flandern och köra Ronde Van Vlaanderen i år, kletade ner något på bloggen och vips så hade jag tre hjälpryttare anmälda. KBCK skickade med Tille som stöd.

Torsdag:
Resan ner blev som förväntat rätt ok om man bortser från sällskapet. Patrik gjorde hundgörat med att köra 80% av tiden medan vi andra gjorde annat. På vägen ner passerade vi samhällen man inte ens trodde fanns, exempelvis Örkelljunga med sin starke man Bengt som kränger husbilar som en lunchrestaurang kränger raggmunkar på tisdagarna.

Fredag:
Efter en sisådär 16 episka timmar anlände vi till hotellet där även AG2R La Mondial, Movistar, GreenEdge och senare även FDJ valde att stuva in sina mekaniker.

Skickade in sakerna i rummet och drog ner på stan. Tille som har varit i Gent tidigare agerade kartläsare och cirka 1 timme och 45 minuter senare kom vi faktiskt in till stan och tog en frukost på något gemytligt ställe. Jag drog ner lite smörskålar i golvet men tjejen tyckte att jag såg så läcker ut att hon bara log och plockade upp resterna.

Efter lite sightseeing +ANNAT så drog vi mot Geraardsbergen för att prova på lite kullersten uppför Muur van Geraardsbergen, backen där Cancellara ställde av Boonen lekande lätt förrförra året, dock med en inbyggd elmotor. Klart som tusan att arrangören tog bort den backen, vem skulle inte göra det efter att hemmasonen blev så förnedrad där liksom? I år fick ju dock den sympatiske Tom revansch.

När man bara har 5km i benen, typ alla nerför så var den backen inte så fasligt jobbig faktiskt. Uppe vid det lilla huset blev det naturligtvis lite photo op's med några backintervaller som resultat.

Efter den ansträngningen var vi värda ett par belgiska öl så vi hoppade in på någon lokal sylta, tog oss ett bord utomhus, beställde några Leffe och garvade lite. Vid bordet bredvid satt Rita, en lokal kändis på kanske en 55 höstar som fick upp ögonen för Magnus.
- Where is your wife?
- Ehh, in Sweden?
- Ahhh, you boys come to Vlaanderen to ride bikes all alone (pillemariskt leende)...
- I am Rita (pussrörelser med munnen mot Magnus)
Hela gänget är tysta.....
- Can I buy you beers? (Hon ville väl antagligen bara bjuda Magnus men kände sig väl tvungen att bjuda oss andra med)
- Ehhhh, yes thanks??
Rita närmar sig bordet och alla sitter tysta och tittar på varann...
osv...
Det visade sig att Rita typ var född på torget enligt henne själv i alla fall, hon kände alla och kunde allt om stället. Hon bjussade på bira, flirtade med Magnus och sände lite storys.. En trevlig gumma med smak för svenska MAMIL's helt enkelt.
Vi tackade Rita så mycket för ölen och hojade mot bilen igen. Krubbade någon pasta på något lokalt hak i närheten av hotellet.

Lördag:

Telefonen ringde typ 04.00 och min första tanke var bara att skita i allt. Vem fasen kom på idén att hoja det här jävla skitloppet vid den här tidpunkten med den här temperaturen ute? Jag frös som en galning när vi lastade på hojarna, fortsatte att frysa när vi lastade av cyklarna, frös ännu mer när vi skulle lasta på hojarna på bussen och till råga på allt hade någon missat att vrida upp värmen inne i bussen. Tille körde naturligtvis med korta ben på sina byxor...

Efter lite bajspauser så rullade vi iväg från Brugge 07.40 sharp. Hittade en klunga som vi hakade på ut ur stan och hakade på dom ett tag. Vinden var gynnsam så vi låg och pendlade mellan 38km/h och 44km/h utan några större ansträngningar. Skulle den här rundan vara jobbig??




Anlände första depån efter 50km och insåg att jag antagligen skulle ha blivit diskad om jag befann mig i randonörkretsar. Mitt stämpelkort hade blivit lite mjukt... Men som den gode vän Magnus är erbjöd han sig att bära det i sin plastpåse.

De första tio milen hände det faktiskt inte så mycket men sen började det komma lite kullerstensavsnitt. Det är ju lugnt, jag har ju 28mm's med lågt tryck i. Yeah right! Satan i gatan vad det skakar och slår.. Det börjar med att det börjar sticka lite i handflatorna, sen börjar tummarna domna bort och sen kommer värken i handlederna och till slut kommer huvudvärken på grund av allt skak. Tur att Paris - Roubaix har så mycket finare pavéavsnitt... När det är platt är det jobbigt, nerför undrar man om man ska överleva... Tur att det säkert är bättre uppför...

Mmmmm, kanske inte... Kom in till den tredje depån efter 16 mil, stirrade lite på Liz Hatch, skulle just rulla när Patrik kom in. Han hade hojat de sista timmarna med bakbromsen fastnypt mot fälgen. Jobbigt tyckte han, bra tyckte jag, lite träning har aldrig dödat någon, HTFU!! Vi väntade in honom och stack iväg mot Koppenberg.

Lite skön cykelbanekörning, en vänstersväng och SMACK, som en käftsmäll kom den, 600 meter lång, 11,6% snittlutning och 22% maxlutning, som naturligtvis kommer på slutet. Klick klick klick... 36/28, trampa trampa trampa, tugga styrlinda, folket skriker och blixtar flashar.. Är det verkligen motionsloppet det här? Ska det verkligen låta såhär mycket från publiken redan på lördagen? Jag ser ingen, försöker bara hålla hojen på stenarna och inte mellan dom då jag får för mig att risken att fastna är större då.. Trampa trampa trampa.... Hur långt är det kvar? Ingen aning, kan inte få upp blicken från de jävla kullerstenarna.. Mer blixtar, mer hejarop.. Vänta... Det börjar bli lite lättare, publiken hojtar än mer och plötsligt är jag uppe.... Får faktiskt en tår i ögat och snyftar till lite.. Har aldrig känt detta på en cykel innan.. Stödet från dom som står bredvid, lungorna som vill hoppa ut ur kroppen, benen som brinner och lyckan när jag faktiskt kom upp utan att hoppa av hojen. Tänk att heta Tom Boonen och hoja här dagen efter.. Vilken egotripp!

Här någonstans börjar mitt vänster knä att protestera lite. 34/28 kanske skulle vara snällare än 36/28?

80km kvar på ett ungefär och 11 pavéstigningar. Jag rullar på och efter ett tag kommer Magnus ikapp. Han berättar att han fick skämmas och faktiskt fick knata en bit. Själv tycker jag att han är helt f*cking grym som bara matar av stigning efter stigning då han väger en del mer än jag gör!

Nu försvinner inte milen lika fort som dom gjorde i början. Nu räknar vi kilometer och ibland hundratals meter... Kullerstenen sliter satan på armar och rygg och snitthastigheten börjar närma sig löjliga nivåer på en del ställen.

Efter mycket slit kommer vi till Oude Kwaremont, 2200 meter med fin kullersten och endast 4,2% i snitt. Jag sticker från Magnus men han kommer snart ifatt igen. Ganska snart kommer vi till den sista stigningen i Paterberg, 400 meter, 12,5% i snitt och 20% max. Har jag inte hoppat av cykeln än ska jag inte göra det här heller... Lyckas komma upp till ljudet av mina egna lungor som håller på att kollapsa, HTFU Johan!! Jag hör inte om publiken tjoar, allt är suddigt och snurrigt nu... Tar mig upp med mina 36/28 och trampar på med vetskapen om att Magnus kommer att hinna ifatt då det är 12km kvar till mål.

Jag trampar på i min egen takt, allt för att hålla vänsterknät i chack och inser att jag faktiskt håller rätt bra fart då jag rullar förbi fyra grupper med människor som kör märkbart långsammare än jag.

Sen kommer den..... Den underbara sidvinden man bara längtar efter när benen är i kaozstadiet och man bara vill gråta. Nu känns det inte lika bra att köra ensam. Trampa trampa trampa... Muttra som en gammal gubbe, trampa...

-Ööööka farten Johan!!
Magnus har hittat något gäng i matchande kläder som han gömmer sig mot vinden i och jag hakar på, livrädd att behöva ta all vind själv den sista milen.

Nu är farten bra igen, vilken skillnad att ligga i en klunga när man är trött..
5km
2km
1km
500 meter
Vi gratulerar varandra, kör lite Bloods and Crips tecken (knoge mot knoge) och skakar tass..
100 meter från målet hetsar Magnus lite.. - Kom igen nu då!!
Jag kastar mig i bocken, växlar ner två växlar, ställer mig upp och börjar toktrampa, hör ett rassel bakom mig men struntar i det, trycker ner 1436 watt i vevarna, skär mållinjen och VINNER hela tävlingen... Magnus hade tydligen klickat ur sin pedal när han skulle börja spurta.. His loss!!

Tar oss till bilen där Tille står och ser fresh and crisp ut i sin fräcka KBCK hoodie, packar allt, möter upp Patrik och kör hem. Käkar på hotellet, kollar på några UCI clowner eller vad dom nu var, ölar och faller medvetslös ner i sängen.

Söndag:
Raceday för proffsen och sovmorgon för jönsarna, vi krubbar lite på hotellet, hoppar in i bilen och drar iväg mot Oude Kwaremont där vi tänkte stå och glo lite när pojkarna susar förbi.

Lyckas att parka bilen på någon grässplätt som tydligen var ok att stå på och börjar knata. Naturligtvis är vi alla helt loss gällande orienteringen så efter att ha fått en rejäl promenad i en stor cirkel kom vi fram till Oude Kwaremont, men först lyckades vi kolla in damerna när dom passerade på ett annat litet kullerstensparti och Emma Johansson låg på en fin femteplats.










Hittade en fin liten slänt där vi parkerade våra ändalyktor, drack Primus och åt Frites Majo så det stod härliga till. Undrar varför Belgare är feta egentligen?
Tråkig stämning det var i stigningen när man stod 1 meter från cyklisterna när dom kom uppfarandes. Undrar fortfarande idag varför jag inte bara höll den fart dom höll idag? Det hade ju varit så mycket enklare...

Det hände ju inte så mycket förutom att det var kul att se hur dom hanterar underlaget. När dom hade passerat för den tredje gången tog vi oss upp på festivalområdet och kollade in de sista 15km på storbildskärmen. Tråkig stämning det blev när Tornado Tom passerade linjen först..


Avslutade kvällen på en restaurang med lite schysst kött, pommes och bjarne samt en mörk Leffe att skölja ner allt med. Packade allt och hoppade i bingen.

Måndag:
Frukost - Dranken Geers - Motorväg i 16 timmar - Släppa av alla - Komma hem - Hoppa i bingen - Over and Out.

Har säkert missat att krita ner en hel del men jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer.

Tack grabbar för en härlig resa, om två månader står jag styv och läcker i Compiégne för nästa äventyr.