Varför är cyclocross så mycket roligare än landsvägs eller stigcykling? Detta är en fråga jag har ställt mig under en viss tid nu. Visst är det så att själva momentet cyclocross med pulschocken, igångdraget, känslan av fart när man dundrar fram på en 50cm's bred bana (och bränner sig på brännässlorna som lutar sig över en), variationen med att både cykla och springa uppför trappor är festligt. Det händer alltid något och man hinner (oftast) inte ledsna på momentet då man kör under timmen.
Men jag har även insett att jag hellre tar ut min cx och rullar iväg mot någon grusväg istället för att ta min racer och ge mig iväg mot någon asfalterad väg, att jag alltså använder min cx som en grusracer.
Frågan är ju om jag börjar bli folkskygg? Att slippa allt folk som befinner sig i vårt asfalterade samhälle för att istället susa fram i ensamt majestät med lite åkrar runt omkring mig och heja lite på ett rådjur då och då.. Eller är det så att efter att ha varit nere i alperna några gånger så känns det rätt lamt att hoppa upp på cykeln och ge sig iväg på cykelbanan utmed Ältavägen? Jag skulle nog aldrig ha åkt ner, då hade jag kanske fortfarande tyckt att racercykling i Sthlmsregionen var något fränt. Fast man behöver ju inte alperna för att tycka att det är kul att cykla, det räcker ju med att man åker till Belgien. Som bonus kan man ju köpa med sig billig öl hem.
Eller så kanske jag måste masa mig iväg med tåg någonstans så jag slipper att hoja de där första milen innan man kommer ut på landet (läs Tumba eller Bålsta).
Stigcykling då? Där kan man ju vara själv i skogen, förutom om man möter någon ilsken gubbe eller gumma som tycker att deras rekreation är så mycket viktigare än min och envist skriker att man är en ligist även fast dom har sin hund springandes löst.
Jag har tisdagskvällarna avsatta för just stigcykling men hur underbar Arons tisdagrajd än är har jag börjat tröttna på att hoja med människor som får punka, drar av kedjan, inte tar hand om sin cykel så att det blir x antal andra stopp mest hela tiden.. Något som tydligen kan ske utanför skogen med.
Jag menar, när man är 20 pers är ju sannolikheten rätt stor att det kommer hända saker, speciellt på en stigcykel. Efter mina knäckta revben samt avslitna bicepssena är jag inte helt förtjust i att hoja helt själv heller, om olyckan skulle vara framme.
Nä, jag tror att jag sätter mig i källaren och kör mina trainerpass istället. Endast då kan jag kanske uppnå nirvana i cyklingen.
Se så roligt det ser ut att vara!!
Björn skrattar i leran!!
Rolig cykling!
Roligt underlag!
Tråkig cykelväg!
Rolig cykelväg!
Stigcykling då? Där kan man ju vara själv i skogen, förutom om man möter någon ilsken gubbe eller gumma som tycker att deras rekreation är så mycket viktigare än min och envist skriker att man är en ligist även fast dom har sin hund springandes löst.
Det är roligt i skogen när man är få tillsammans.
Och här står Magnus......
Jag menar, när man är 20 pers är ju sannolikheten rätt stor att det kommer hända saker, speciellt på en stigcykel. Efter mina knäckta revben samt avslitna bicepssena är jag inte helt förtjust i att hoja helt själv heller, om olyckan skulle vara framme.
Nä, jag tror att jag sätter mig i källaren och kör mina trainerpass istället. Endast då kan jag kanske uppnå nirvana i cyklingen.
Den bästa cyklingen!!
Kommentarer
Det finns så klart botemedel. Om man nu behöver botas. Angående landsväg hjälper det en hel del att börja utanför stan. Det finns löjligt fina vägar i Roslagen tex. Men det är lite jobbiga att komma dit. Angående skogscyklingen vet jag att det finns planer på "hemliga" utbrytningar från tisdagsrajderna. Gissar att du känner till dem också.
storgruppcykling har säkert sin charm men passar inte riktigt mig pga det du räknar upp.
du är välkommen över till norra sidan och rulla lite så du får se andra stigar/grusvägar också.
Jag bloggsvamlade nåt om det för ett tag sen, det är ju tomma, fina vägar man vill åt. Om de har asfalt eller grus är inte det väsentliga, men för att hitta lågtrafikerad asfalt får man ge sig iväg en bit.
Men man måste nånstans bortom Tumba/Häggvik och det är inte alltid så kul att ta sig dit.
Skogscykling, ja. Hade jag inte en cykel för sånt en gång i tiden?
//Bruce