Paris - Roubaix pour singeries

Min plan för i år var att köra Ronde Van Vlaanderen och nöja mig med det.

Trots det så satt jag en mörk och kulen vinterkväll med Viktor och Tille på det lokala ölhaket The Picts där dom glatt berättade att dom hade en plats över i bilen när dom skulle ner och köra barnvarianten av Paris - Roubaix och att den platsen var numera tillsatt av undertecknad. Vad bra, då visste jag ju åtminstone vad jag skulle göra den 10:e juni.

Resan ner gick som tåget. Möttes upp utanför SCS i ett soligt Stockholm, bilade ner till Trelleborg där vi stannade till vid den lokala velodromen och funderade på varför den låg där istället för i Stockholm där den skulle göra sig mycket bättre.

Efter några öl, en whisky (för att försöka bota min DÖDShosta) samt en tupplur senare befann vi oss i Travemünde och några timmar senare på Dranken Geers där vi helt plötsligt blev 7 år igen och sprang omkring och fyllde våra lådor, glada i hågen, som barn på Stor&Liten. Tille la ner ett fyrpack Duvel Tripel Hop i korgen, bara för att jag VAR TVUNGEN att ha dom. Gillar jag dom inte går dom säkert åt på någon klubbträff.

Någon timma senare anlände vi till glamourstaden Roubaix och checkade in på det femstjärniga Ibishotellet.

Middagen intogs på en liten mysig restaurang med pasta och öl, båda rika på kolhydrater som vi alla vet är en förutsättning dagen innan ett race, speciellt när man inte har skött sin träning som man ska.

01.50 ringde klockan och min första tanke var "jaha, är det dags nu", den andra tanken var "hur känns halsen, kan jag verkligen köra" men efter att ha funderat en sekund kände jag att jag inte hade bilat ner hit för att INTE starta. Skulle jag dö fanns det säkert någon bonde som kunde skrapa upp mig längs vägen.

Förväntansfull gubbe 05:30

En bussresa senare ankom vi till någon håla vid namn Bohain-En-Vermandois (så står det i alla fall på stämpelkortet). Hämtade ut stämpelkort, fick det stämplat och hoppade till sist upp på hojen. Jag valde racer med 24mm's tubdäck. Kände efter Ronde Van Vlaanderen (RVV) att jag ville försöka agera lite mer PRO än sist, speciellt efter att ha varit sjuk i en vecka. Alla vet ju att det är helt omöjligt att cykla racer på grus men å andra sidan är det ju helt omöjligt att punka med tubdäck på Paris - Roubaix så jag antog att det säkert skulle jämna ut sig.

Efter ca 22km på helt öde vägar i ett morgontrött Frankrike svängde det skarpt vänster och sen började det.
Det första avsnittet, Pavé Stablinsky mäter 2200 meter, lika långt som det längsta på RVV. Skillnaden är att belgarna har försökt att lägga stenarna hyfsat ok medan fransoserna helt sonika har valt att kastat ut dom och hoppats på det bästa gällande placering och mellanrum. Dock så höll vi bra fart över stenarna, något som gör det hela mer hanterbart. Jag tappade lite mot mina proffskamrater men kom snabbt ikapp på asfalten.

På det tredje avsnittet, Pavé de Quievy (endast 3700 meter långt) hamnade jag bakom någon fåne som inte höll tempot uppe medan Tille, Björn och Viktor slank förbi. Där någonstans började min solorunda. Hade naturligtvis ändå tappat mark på mina kamrater någon gång men det kanske hade hänt lite senare om jag bara hade sparkat undan idioten och kommit förbi.

Första sadelmekandet

Vid stämplingen i Solosmes mötte jag mina kamrater för sista gången under rundan. Vi slog följe efter stämplingen men efter att min sadel hade skakat loss på Pavé de Vertain (endast 1900 meter lång) stannade jag och justerade den och sen hojade jag själv resten av loppet. Det var ändå min plan, speciellt med tanke på att jag inte var helt kry och ville inte att pulsen skulle börja skena. Farsan har haft hjärtmuskelinflammation och det är något jag har tänkt undvika i mitt liv.

Lyckades hålla hyfsat tempo på pavéavsnitten ända till Pavé de Maing (1600 meter) där jag började få knäkänningar. Först i vänster och sen även i höger. Detta gjorde att jag inte orkade trampa på när det verkligen behövdes, vilket i sin tur gjorde att det skakade och slog bra mycket värre på alla avsnitt än det hade gjort innan. Skönt då att det bara var 54km pavé på rundan.

Tranchée d'Arenberg

Efter stämplingen vid Arenberg var det så dags att ta sig an de något mytomspunna 2400 meter pavé genom skogen som bär samma namn. Till skillnad från när de riktiga cyklisterna kör hade dom satt upp lite staket som gjorde att alla gubbsvetton INTE kunde dundra över järnvägsspåret och sen in på pavén i 40 blås, något som nog var smart, för annars hade dom fått ha en traktor med en stor skopa som kunde skrapa bort alla rester från stenarna. Jag stannade till, tog en bild och började trampa. Redan innan starten hade jag bestämt mig för att inte fuska just där och köra på den fina gångvägen som går bredvid kullerstenarna om dom så skulle få skrapa av mig från pavén. Dagen till ära var stenarna lite fuktiga med, just som det ska vara.
Jag vet inte om det var det faktum att jag hade fått för mig att det var HELT omöjligt att hoja på stenarna i Arenberg som gjorde att jag faktiskt fixade hela avsnittet, eller om jag bara hade jordens röta. Tänkte stanna och be någon ta en bild på mig men glömde bort det i min iver att hålla mig på cykeln. Tunnelseendet kan ju ha varit en bidragande orsak med. Hur proffsen kan hålla den hastighet dom håller där är för mig en gåta.

En testikel och knäborttagning tack...

Vid nästa kontroll var det 30 grader varmt och armvärmarna åkte av. Tur att jag inte tog av mig dom tidigare för då hade jag antagligen kunnat rulla av huden, solen tog rätt bra.

Jag fortsatte min lilla runda i mitt eget tempo. Asfalt, pavé, skruva fast sadel, meka med växlar (som naturligtvis började strula runt 80km in i rundan), gnälla lite, mer pavé, gråta lite, mer pavé etc... Fick justera sadeln sex gånger under rundan och drog åt den så mycket jag vågde varje gång. Kanske dags för sub70kg nu?

Jag stannade efter Pavé du Cimetiére för att käka ett par magnecyl för knäna och det gjorde att jag fick uppleva 20km med mer sprätt i benen då smärtan försvann temporärt. Som en ren bonus försvann även huvudvärken jag hade fått av allt skakande. Känslan att faktiskt kunna trampa på lite över kullerstenarna igen stärkte min självkänsla och nu kändes det som att jag faktiskt skulle kunna ta mig runt, även fast det var ca 40km kvar. Däremot var jag nu så trött i hela kroppen att jag hade kunna ta hela röret magnecyl rektalt och ändå inte orka trycka på där det verkligen behövdes.

Just like Tom Boonen!

Känslan när jag kom in i Roubaix, hojade tre kilometer rakt fram, svängde höger, hojade 100 meter och sen gjorde den klassiska högersvängen in på velodromen går inte att beskriva i ord. Även fast jag säkert var en timma efter Tille, Viktor och Björn kände jag mig som jordens vinnare. Att ha hojat 210km varav 54 på den vidrigaste kullersten som någon någonsin har lagt ut, detta på en racer med 24mm's däck, samtidigt som jag två dagar innan inte ens trodde att jag skulle kunna starta på grund av sjukdom gjorde att jag nästan fällde en tår när jag såg mina vänner stå med armarna i luften och tokheja på mig när jag äntligen kom i mål med uppsträckta armar. Sjukt stort!

Lektyr!

Efter målgång med kramar, kyssar, getter och gud vet allt blev det lite öl på gräsmattan och lite prat om hur jävla grymma vi var som hade fixat detta. Tille hade lyckats med det ingen lyckats med innan, att få punka på Paris - Roubaix på ett Vittoria Pavédäck. Det stod några gubbar från Guinness Rekordbok och förde anteckningar så i nästa upplaga kommer vi nog att få läsa om det.

Succéföreningen KBCK blev även hyllade och belönade för sina insatser i årets Paris - Roubaix, detta kan ni naturligtvis läsa om på vår klubblogg HÄR.

Efter en välförtjänt dusch var det så dags för att fira våra segrar, något som visade sig vara rätt svårt i en stad med 99% katoliker som alla tycker att restauranger ska vara stängda på söndagar. Dock så hittade vi ett ställe där vi kunde frossa i pizza och Hoegaarden.

Glada över att få stanna en natt till!!

Hemresan blev helt episk. Efter att ha suttit i bilkö i sex timmar innan Hannover så hände det något med vattenpumpen på bilen i den lilla byn Schwarmstedt. Efter att ha deppat i en tio minuter så insöp vi alla lite HTFU och gick till det lokala hotellet där vi åt middag, drack öl, kollade på fotboll och slaggade över. På morgonen stod vi utanför den lokala verkstaden och fick hjälp av den mycket trevliga ägaren som lyckades beställa en del som i skrivande stund förhoppningsvis är på väg till honom. Vi fick hyra en bil av någon polare till honom och kunde runt lunch bege oss av hemåt. Vi var tvungna att lämna våra cyklar men ölen fick vi med oss hem. Hade vi inte haft Tille med oss vete tusan hur vi skulle kunna ha gjort oss förstådda. Kul att även han fick tillföra något på resan. Björn fick en jättebra idé som gick ut på att stanna i bordershopen i Puttgarden, något som minskade kontot med ett fyrsiffrigt belopp för gammelgubben. Amarone, Abbeyöl samt godis är ju något som alla blir lyckliga av och lycklig vill man ju vara.

Dagens runda!

Runt midnatt ramlade jag in i lägenheten hemma, fick jordens kram av Atle som vaknade när jag kom in i hans rum och slocknade rätt omedelbart.

Tack grabbar för en härlig resa med en liten annorlunda avslutning.