Efter att totalt ha misslyckats med att somna i tid igår så fortsatte jag med det mest hela natten och vaknade helt död 04.00, något Tille tydligen med hade gjort. Att satsa på Rudolph Lewis Award sliter tydligen på nerverna.
06.00 sharp stack vi iväg i en masterklunga som höll i sig ända till Botkyrka kyrka där grupperna delade upp sig i lite olika ambitionsnivåer. Vi valde snabbgruppen tillsammans med bland annat Viktor, Andreas och Johnny.
Vädret var hyfsat perfekt för lite långcykling, molnigt och runt 20° satt som en smäck. Det gjorde dock inte motvinden men i klungan märker man inte av den lika mycket insåg jag. Tänk vad man lär sig saker på 33 mil?
Vid Strängnäs skulle Magnus upp och dra lite men stack ut i sidan fortare än fort. Jag trodde att han hade fått punka sin vana trogen men han hade bara tappat kassetten. Då Magnus bänkar 400kg och är starkare än två uroxar och antagligen har dragit fast kassetten med typ 500nm kommer jag nog inte make the leap utan fortsätter nog med Shimano ett tag till. Som tur var så finns ju mytis i Strängnäs och han fixade Magnus lilla utmaning på en 20 minuter så han kunde haka på nästa klunga som kom förbi. Grymt mytis!!!
Efter en lasagne på Torshälla GK rullade vi vidare mot Köping där den enda stämplingen för dagen fanns. Stämplingen bestod av att tobaksgubben signerade allas gula manifest, eller vad det kallas för i randonörkretsar.
Efter att ha tappat bort halva gänget (trodde vi, men dom stack vidare) i Västerås och hojat därifrån kissnödig började jag få krampkänningar i benen, något som kulminerade i backen innan Bålsta så jag släpade mig till Shellmacken i ensamt majestät där ett pain au chocolat och en espresso fixade krampen. Nu hade solen börjat visa sig och alla började känna att vi närmade oss Barkarby igen. I backen efter Kungsängen kände jag lite på benen och tokbröt mig upp, något som gjorde att det läckra pain au chocolat brödet nästan kom upp igen. Johnny tog backen med mig strax efter. Hellasgorillorna dominerar tydligen även norr om stan.
Jag har ju hört att Barkarbyskylten är den viktigaste saken att ta under hela loppet så när den uppenbarade sig direkt efter rondellen i Jakobsberg såg jag att Johnny strategiskt låg en tio meter före klungan, men Johan Cavendish antog utmaningen och knep skylten, om än med en väldigt liten marginal. Jag är i alla fall säker på att jag tog den och då jag gjorde den snyggaste målgesten måste jag ju ha tagit den.
Efter att ha suttit i sadeln 10 timmar och 20 minuter lämnade jag in manifestet och fick mitt tygmärke. Tråkigt nöjd jag kände mig då... Vad gör man med ett sånt märke förresten? Syr upp på sin satinjacka från 1987?
Hur gick det för Tille och Bjorre då? Jomenvisst lyckades dom knipa medaljen.. Grymt kört av ett par ölpimplande gubbar.
Kommentarer
Vad blir nästa distansmål?
Sverigetempot nästa år? ja?
Att du orkade lyfta den cyklen efter 33 mil!! ;)
/M