Den perfekta midsommaravslutningen

Igår var det midsommardagen. Jag hade tänkt att köra en liten landsvägstur när Sverige var bakfullt men ett stort och mörkt moln fick mig på andra tankar ty solskenscyklist är jag.

Med nyrakade ben och något som nästan kan kallas för skäggstubb kände jag mig som Sean Eadie när jag lämnade Hammarby Sjöstad och satte fart mot Hellasgården och dagens lilla tur som jag inte hade en aning om hur lång den skulle bli. Vill ju verkligen komma över de för mig magiska 100km, något som visade vara lättare sagt än gjort.

Gammal gubbe med taskig skäggväxt.

Atle hade lånat min cykeldator så nu är den borta för all framtid. Frågan är ju om jag behöver en cykeldator eller om min Garmin eTrex Legend duger? Skulle vilja ha något som visar aktuell hastighet, varför vet jag inte men det känns oerhört viktigt för mig. Satt och glodde lite på en Edge 705 igår men den kostar ju mer än jag vill lägga på en cykeldator. Mina gamla polare från Trånkan kanske har en som är lite varmare än lagligt? Att ha en GPS utan karta känns ju rätt värdelöst, annars kunde ju en Edge 500 funka men som sagt, har jag inte kartan kan jag strunta i GPS funktionen.Eftersom jag nu för tiden kvalar in som bergspecialist efter mitt ras på tio pannor sedan i vintras körde jag naturligtvis med la maglia verde. Har ju visserligen inte vägt mig den senaste veckan men fr.o.m. i morgon är det dags för normalisering igen så det jag eventuellt har lagt på mig i helgen ska bort fort som tusan.

Mötte en björn vid Trollbäcken.

Vägen till Älta avverkades på cykelbanan. Man vill ju inte ha ett väntande åtal för att man utför sitt fritidsintresse. Mmmmm, motvind såklart. Det blåser alltid sydliga vindar vilket är bra för dom är varma och sen får man en härlig medvind sista biten. När vinden inte vänder då...

Turen gick på bra genom Vendelsö (tror att jag har blivit starkare i benen) och bakom Svartbäcken tog jag den traditionella grusvägen ner till Dalarövägen, även denna gång utan punktering.Dalarövägen är ju verkligen ingen höjdare för cyklister så där står jag på så gott jag kan för att avverka den på minimalt med tid. Annat är det på TdR, då smyger man genom skogen vilket inte känns som ett alternativ med 25mm's GP4000. Lite impad över att jag vågade dra upp kameran på dödens väg.Så fort man lämnar Dalarövägen bakom sig lämnar man även biltrafiken och nya härliga vägar öppnar upp sig där man kan susa fram utan att behöva tänka sig för gällande trafiken, helnajs. Mötte som vanligt en tempocyklist utanför Årsta Slott som naturligtvis hade vinden i ryggen, såg skönt ut.

Årsta Havsbad är som en liten idyll där jag mycket gärna kan tänka mig ha ett landsställe, fast då lär jag ju inte ha råd att köpa en cykelpryl resten av livet så jag hoppar nog det innan jag får in den där 274 miljoners vinsten på Lotto, om jag bara börjar lira någon gång.

Grönbete på gång.

Tog omvägen till Tungelsta för att maximera motvinden och få den där spykänslan i hela kroppen. Guud så stark jag kommer bli!! Och lätt såklart! Lite innan Tungelsta pep det till på armen. "Check Wear Link" stod det. Något hade slutat funka och lika bra det så slapp man bry sig om att hålla koll på pulsen.

Snart vänder vinden..

Efter en snabbfika på Preem i VH (f'låt Oskar) kom jag snart fram till Lännavägen och här kändes medvinden riktigt bra, fantastiskt att kunna susa fram i typ 45km/h utan att behöva köra skiten ur sig.

Struntade i att ta Lissmavägen utan fortsatte gamla Lännavägen till Huddinge där jag genade ut till Ågestavägen som jag inte har cyklat på flera år för att sen vika av mot Sköndal och sen fortsätta mot Flaten/Älta för att få de extra kilometer den svängen erbjuder. Att vinden hade vänt stärkte bara pannbenet lite extra. Vid Älta kom ett gäng svetton med kokoshjul ifatt mig. det var nästan pinsamt hur lätt dom gled ifrån men dom hade antagligen bara kört ett par km, så var det nog...

Var grymt sliten den sista biten. Att köra själv i vad som känns som motvind mest hela tiden blir ju psykiskt jobbigt till slut och jag är ju en klen stackare så när jag mötte David vid Hellasgården fick jag rycka upp mig och avslutningen nerför satt som en smäck.

Filmade lite med, mest stötigt och blåsigt men man ser ju i alla fall att vädret var bra. Svårt att hålla tempot när man filmar.


Nu är äntligen de sista sakerna till kokoshjulen skickade så snart får Gurra något att bita i. Jag tänkte hjälpa till med glada hejarop.

Naturligtvis stannade GPS helvetet på 97km.