Personligt fartrekord

Det blev lite tight med tid för att haka på Bo, Rikard och grabbarna för en tur i skogen runt Gömmaren så det fick bli en solotur på fulkinesen istället.

Jag tycker att halva grejen med cyklingen är den sociala saken så därför är jag sällan sugen på att ta en solotur oavsett om det är i skogen eller på vägarna men nu när vädret såg lovande ut så fanns det ingen återvändo.

Eftersom jag inte är i form för någon längre tur (eller hade tid för det heller idag) så fick det bli den vanliga turen runt Årsta Havsbad, Tungelsta och sen hem via Länna/Lissmavägen.

Benen kändes rätt ok när jag trampade iväg även fast det tydligen var sydliga vindar, alltid positivt med motvind ut och medvind hem. Efter Bollmora valde jag Gudöbroleden istället för innervägen nu när det har anlagts en ny cykelbana där och istället för att cykla igenom Vendelsömalm fortsatte jag den stora vägen ner till Lidl där jag tog av.

Efter lite grusvägsåkande kom jag ner till Dalarövägen, den värsta delen av turen. Dalarövägen är verkligen ingen höjdare att hoja på men är ett ont måste om man ska komma ner till Årsta Havsbad utan att behöva ta svängen över VH. Men bara man håller sig åt sidan brukar det gå bra. Som tur var hade jag medvind och låg runt en 45km/h vilket gjorde att bilarna mer gled förbi, snacka om falsk trygghet.

När jag kom ner mot Årsta Slott hade vinden vänt och nu var det ca 25km/h som gällde. Helt galet hur mycket vinden påverkar cyklingen när man är klen.

Vid Stav ringde jobbarpolaren och det var dags att jobba lite över ett telefonsamtal. Då hade jag kört 40km och det var ganska skönt att sträcka lite på sig. Jag har ju lite problem med att tårna domnar bort efter ett tag, trots nya sulor plus att det drar lite i högersidan av ländryggen efter ett tag när jag hojar racer så en paus på en fem, sex minuter satt som en smäck.

Efter att ha lagt på började det suga lite i kaffetarmen och en kvart senare så gled jag in på Preem i Västerhaninge och tog dagens tips, en kaffe och vaniljbulle. Lite socker gör en gott.

Att ta långa pauser när man är själv suger ju så efter en tio minuter var det dags att hoppa upp igen.

Höll bra fart genom Jordbro industriområde/Lännavägen/Lissmavägen och när jag började närma mig Skogås kollade jag på cykeldatorn och såg att jag hade ett rullsnitt på över 30km/h. Nu fanns det bara en plan, att inte komma under 30km/h i snitt. Sorry mamma, jag hade inte tid att hälsa på graven på grund av detta utan jag vinkade istället, tror ändå att du hörde mig.

Utanför Plantagen vid Telia stod det typ 600 bilar parkerade, nu är det sommar och det ska planteras som aldrig förr. Ägarna till Plantagen måste ju ha skrattat sig harmynta en dag som denna.

Efter Sköndal bestämde jag mig för att inte svänga vänster mot Enskede utan att fortsätta rakt fram och ta vägen över Älta hem. Ville försöka få lite mer än de 80km jag annars får i benen plus att den vägen innehåller färre stopp vilket kunde bana för en bättre snitthastighet.

Hade en riktigt skön känsla i kroppen när jag susade fram utmed Ältavägen i solen och när jag svängde in framför huset hade jag klarat av 86km med ett rullsnitt på 30,1km/h, inget imponerande snitt för landsvägsrävarna men för en annan var det en boost för självförtroendet.

Två saker slog mig idag.

1. Cervélo är verkligen landsvägshojarnas Volvo. Dom är finfina men man ser dom ju överallt. Jag överdriver inte om jag mötte minst sex olika Cervélohojar idag. Skulle ändå inte säga nej till en men så kör jag ju Volvo.
2. Feta gubbar på dyra cyklar hälsar inte. Över lag så tycker jag att stigcyklister hälsar mer än landsvägsrävar. Fast det kan ju bero på att jag inte ser tillräckligt ball ut på min fulkines.

Hade inte med mig kameran så det fick bli en gammal bild ty man måste ALLTID ha minst en bild i sitt blogginlägg.