25 härliga km med lillgrabben

Efter att ha varit sjuk med influensa, hosta och gud vet vad (förskoleungar) börjar jag äntligen att känna mig kry. Tanken var att jag skulle ha cyklat i Hellas med ett gäng i måndags men då vaknade jag med migrän istället.

Hammarbybackens snö ligger nog kvar ett tag till

Efter att ha spenderat dagen framför datorn tyckte jag att vädret var alltför bra för att spenderas inomhus och då jag vet hur mycket Atle älskar att sitta i sin stol bakpå och kommentera allt han ser och gärna peka och kommendera som Il Duce tog vi en tur runt de fem sjöarna (Sicklasjön, Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ulvsjön och Ältasjön), en tur på dryga 20km vilket jag tyckte räckte med tanke på skicket jag är i samt de 20kg man släpar på.

Sicklasjön börjar vakna till liv

Redan nere vid Sicklasjön bröt solen fram och jag tackade gudarna för att jag tog av mig den översta jackan. Atle kacklade lika högt som gässen som låg och guppade i vassen och njöt av vårsolen.

Glad kille??

På väg upp mot kyrkogården såg jag ett pendlarsvetto med SPD-pedaler och tights och när jag kränkte svettot uppför kände jag mig nöjd med mina oranga Nike AF1 samt instoppade jeans, att Atle sen började tjata om att jag skulle dra upp hans dragkedja och var tvungen att stanna så jag i min tur kom efter pratar vi inte om.

Ska jag bo i villa ska jag bo här.

Eftersom cykelvägarna var kliniskt sopade kändes det både tryggt och bra att kunna rulla på i hyfsad fart. Det finns inte en chans att jag hojar med Atle bakpå ute på vägen när det finns en cykelbana bredvid.Älta kommun hade även dom gjort sitt jobb gällande sopningen och exakt vid infarten har dom tänkt till och sett till att bilarna får rött ca 20 meter innan man kommer fram till signalen och kan rulla över gatan och fortsätta på cykelbanan på andra sidan vägen utan att behöva slösa bort någon tid på att stå och slöa till.

Vid Flaten ringde Mirja och sa att hon inte skulle dansa så vi la i en växel till och körde mot Danviks Center. Atle ville verkligen åka till mamma sa han, föga visste jag då vad det var han hade i tankarna.

Vad gick fel här?

När vi kom fram till Kärrtorp så hittade jag all sopsand som resten av sopbilarna hade sopat upp. Tydligen så har man valt Kärrtorp som avlastningsplats för all sopsand i södra Stockholm vilket är bra för då vet vi ju i alla fall var den har tagit vägen.

Myssken.

Efter att ha susat genom Kärrtorp på mördargruset och överlevt så fick Atle syn på tunnelbanan vid Hammarbyhöjden och det var ju klart att vi skulle vänta de fyra minuter det tog innan nästa Åkeshovslinje kom.

I väntan på tunnelbanan.

Resten av turen till Mirjas jobb gick lugnt till förutom att Atle snubblade utanför hennes jobb ca 12 sekunder efter att han skickade vantarna och rispade upp sina handflator. Ylet la sig dock när vi kom in på kontoret och han hittade anledningen till att vi åkte dit, chipspåsen i skåpet bakom Mirjas bord, smaskens.

Dagen Atlebonus kom när vi stod vid övergångsstället vid Värmdövägen och det åkte förbi ca 73 bussar inom loppet av 40 sekunder.

Allt som allt borde det ha blivit 25km vilket i och för sig inte är mycket men har man varit sjuk i sju veckor är man nöjd med det lilla och då jag bara fick en hostattack som nästan slutade i en uppkastning känns det som att jag med trygghet kan susa omkring på stigarna i Hellas på lördag fm.