Efter vissa diskussioner på ett visst cykelforum gällande grusets farlighet eller ej beslöt jag mig för att ta fixien till mina kundbesök idag för att testa om jag skulle överleva. Självklart hade jag kollat läget så att åtminstone slasket var bort från innerstan.
Det har ju gått över ett halvår sedan jag körde frihjulsfritt (någon gång i augusti ) då jag den 2:a september gjorde misstaget att köra med dämpning i skogen och flög över styret och slet av min bicepssena (ruptur kallas det tydligen om man ska göra sig omöjlig att förstå). Redan på stadsgården kände jag hur mysigt det var att bara ligga i sin egen takt utan att stressa på och utväxlingen på 2.94 (44/15) kändes ju löjligt lätt och perfekt för underlaget. -Höhöhö tänkte jag, att jag var så stark i benen trodde jag inte och skrattade lite för mig själv.
Kundbesöken flöt på bra men uppför Liljeholmsbron på väg till det sista mötet började jag känna lite i benen. Vad var detta? Kunde det bero på att jag endast hade ätit en bagel med philadelphiaost och marmelad och en kopp kaffe till frukost och inte hunnit med lunchen? Inte kunde det bero på att jag typ är den lataste cyklisten i mannaminne!!
Efter mötet var det dags att trampa hemåt och där någonstans mitt i backen uppför Södertäljevägen tog benen helt plötsligt slut, vad hände nu tänkte jag och flåsade och muttrade som bara jag kan.
Genom Årsta och sen äntligen nerför utmed Fryshuset... Fasen, att rulla var ju inte att tänka på utan frihjul så det var ju bara att trampa på (och muttra vidare).
Nu sitter jag i soffan med värkande ben. Känns som att jag har kört knäböj med en 155kg.
Vem är det som skrattar nu... Men jag kom i alla fall hem levande, gruset tog mig inte.
Det har ju gått över ett halvår sedan jag körde frihjulsfritt (någon gång i augusti ) då jag den 2:a september gjorde misstaget att köra med dämpning i skogen och flög över styret och slet av min bicepssena (ruptur kallas det tydligen om man ska göra sig omöjlig att förstå). Redan på stadsgården kände jag hur mysigt det var att bara ligga i sin egen takt utan att stressa på och utväxlingen på 2.94 (44/15) kändes ju löjligt lätt och perfekt för underlaget. -Höhöhö tänkte jag, att jag var så stark i benen trodde jag inte och skrattade lite för mig själv.
Kundbesöken flöt på bra men uppför Liljeholmsbron på väg till det sista mötet började jag känna lite i benen. Vad var detta? Kunde det bero på att jag endast hade ätit en bagel med philadelphiaost och marmelad och en kopp kaffe till frukost och inte hunnit med lunchen? Inte kunde det bero på att jag typ är den lataste cyklisten i mannaminne!!
Efter mötet var det dags att trampa hemåt och där någonstans mitt i backen uppför Södertäljevägen tog benen helt plötsligt slut, vad hände nu tänkte jag och flåsade och muttrade som bara jag kan.
Genom Årsta och sen äntligen nerför utmed Fryshuset... Fasen, att rulla var ju inte att tänka på utan frihjul så det var ju bara att trampa på (och muttra vidare).
Nu sitter jag i soffan med värkande ben. Känns som att jag har kört knäböj med en 155kg.
Vem är det som skrattar nu... Men jag kom i alla fall hem levande, gruset tog mig inte.
Kommentarer
Närå, men visst är det härligt med den där första vårturen när man verkligen inser att det är vår (och gatorna är rensopade).
Här i Afrika är det fortfarande flera decimeter snö och jäkligt slaskigt.