Svettotempo ála wienersemla

Igår var det dags för den för veckan högtidliga tisdagsturen som tar sin början nedanför Hammarbybacken och går genom de skogar vi inom kollektivet väljer att kalla Hellasskogarna.

Dagen till ära hade 19 förväntansfulla pajaser hamnat vid liften samt en ensam tjej som tryckte ensam vid klubbstugan. Hon inväntade sina vänner för en härlig tur på den sträckning SSWC-06 gick på.

Jag som de senaste turerna har självutnämnt mig till kvast hamnade ganska fort bland de sista tappra i klungan och redan efter fem minuter var vi fem förvirrade pojkar kvar i skogen och inte ett spår av de längre fram. Som tur är ringde Viktor och undrade om vi hade problem och berättade var resten av pöbeln fanns.

I det här skedet valde jag att ta täten på den lilla gruppen, vilket kanske var ett felaktigt beslut, för efter att ha inväntat nästa man dundrade jag nerför slänten ner till Ältavägen där vi mötte upp resten av gänget.

Efter en kort sträcka med grusväg bar det så in i skogen igen och jag trampade på men upptäckte snart att jag inte låg sist så jag väntade in de sista tre personerna. Jag trampade vidare när dom kom och klarade (till 95%) den brant jag aldrig har haft en chans på. Återigen var jag ensam med folk bakom mig, inte bra jobbat av en kvast men jag väntade på toppen av berget med en härlig utsikt över Källtorpsjön.

När personerna så kom så spritte det i mina ben och då jag visste att det var lite klättring på gång körde jag vidare och klarade svårighet #2, nästa bergsmassiv en bit. Jag tog mig inte hela vägen upp men det stället har jag aldrig en kommit upp på berget på grund av de stenar som ligger under berget.

Samma sak här. Vänta in de som inte hade lika sprattliga ben men nu hände något festligt. Människan som låg en BRA BIT bakom mig berättade att han helt plötsligt låg framför mig när jag ringde honom efter ca fem minuter. Mysko saker händer i skogarna...

Nåväl. Bra tänkte jag för då kör jag på i mitt tempo och här kom såklart svårighet #3 jag aldrig innan har klarat av. Spången som jag har hatat sen den dag jag först såg den men jag gav mig tusan på att ta den och vips så var jag över. Typiskt att ingen såg det...

Vidare för att sen möta upp de sista i gruppen (nu var jag helt plötsligt kvast igen) och över några spänger som jag tog med galans. Jo just det, jag körde ju om de jag skulle vara kvast för då jag hade bra tempo i benen. Skämmes men nu visste dom ju i alla fall var vi skulle och det var inte så långt.

Efter en femminutare där Aron drog sönder sina skor begav vi oss ut på det ryska grillområdet och vidare på den gula leden ovanför sjön vilken jag cyklade och satte endast ner foten tre ggr. Och så var svårighet #4 avklarad på ett sätt jag aldrig lyckats med. Jag brukar ofta gå halva sträckan.

Vidare nerför en brant där min vän Johan tog en finfin bild på mig (se ovan) och sen lyckades vi hålla ihop gruppen hyggligt ända till slutet då vi tre som var kvar sist tappade bort klungan. Då valde vi att åka till Max i Hammarby Sjöstad för att intaga lite middag och där stod ju gänget.

Efter att ha käkat en köttsemla med lite rökt gris på kom så en kille in (har dock inte namnet på honom) som hade fått punka och gudarna vet vad för strul på slutet. Honom såg vi aldrig så tydligen tog vi en annan väg tillbaks.

Tre saker som jag insåg igår var:

1. Min form har blivit satan så mycket bättre den senaste tiden.
2. Jag klarade fyra olika hinder som för mig har varit svåra utmaningar igår, vilket borde betyda att mitt sjävförtroende har blivit bättre, även fast jag har några utmaningar kvar.
3. Att agera kvast i ett gäng på 20 pajaser på cyklar i en mörk skog är inte det lättaste och nästa gång får någon annan ta den rollen så ska jag tokcykla längre fram i klungan.