Belgisk polare #3

Idag var så tiden kommen då jag skulle stifta bekantskap med Duvel, en öl från Belgien som jag fram tills idag inte hade träffat.
Det första jag gjorde var att få en plats i skamvrån och komma ihåg att jag alltid ska läsa etiketten på en öl första gången jag skall avnjuta den.
Som synes på bilden hällde jag upp den alldeles för fort. På baksidan av flaskan står det tydligt att denna öl skall hällas upp långsamt, och det förstår man ganska fort. Skummet bildar ett ogenomträngligt tak för kolsyran att smita ut genom, vilket är ett av huvudsyftena med ölskum.
Jag gillar att hälla upp hela ölen (utan att vinkla glaset) i glaset så gott det går, detta blev omöjligt i detta fallet, skäms Johan. Nåväl, när jag väl hade arbetat mig genom skummet med näsan full av bubblor fick jag då känna smaken. Det som slog mig direkt var att Duvel har en stor beska när man dricker det och en rejäl efterbeska, och skummet, skummet är som skrivet innan ogenomträngligt men ändå ganska tunt i konsistensen, till skillnad från en stout som har ett skum som mer liknar betong.
Som de flesta belgiska öl har Duvel en ganska hög alkoholhalt, 8,5% utan att för den delen smaka alkohol, till skillnad från en 7,2% äcklig lager. Ölet är, tyckte jag ganska smakrikt och man kan lura sig på färgen och tro att det ska vara lite tunt i smaken, vilket det definitivt inte är. Jag kan inte säga att Duvel är en favorit bland de belgiska öl jag har testat, inte ännu i alla fall men det slår en vanlig trist lager med hästlängder. Om jag kommer att köpa fler? Definitivt, och då kommer jag se till att göra rätt när det gäller upphällningsritualen.