Bruse och jag var igår ute på en liten tur i Sicklaskiftet och Hellas. Jag hade tipsat några om turen men alla andra är ju så upptagna med annat att dom inte hinner cykla.
Efter att ha avverkat lite härliga stigar på Sicklaskiftet (Fem svåra och Dow Jones där jag faktiskt tog den sista backen (på andra försöket, gick över styret på det första)) tog vi oss an Ulvsjöslingan och våta fötter... Spången tog jag till 95% men reptilhjärnan tog över när jag hade ca två meter kvar.... Slafs ner med framhjulet i dyn... Nästa gång så..
På väg upp till den blå leden där den korsar milspåret så tog vi en taktisk treminutare och ser i fjärran två vilsna cyklister. Dessa visade sig vara Thomas och Micke (thomaz & mickem) som trodde att dom hade cyklat den gröna leden. Flåsandes frågade dom var den blå leden fanns och jag pekade nerför en smal stig rakt bakom dom. Självklart slog vi följe och tog den blå leden ner till bommen och även på den blå vågade jag på mig en stenig/rotig liten nerförsbacken nerför berget där man antingen kan åka höger nedanför berget eller upp och ner... Mäkta stolt blev jag, lattefarsa som man är. Resten av turen bjöd på härliga stigar med varierande teknisk svårighet och vid ett tillfälle yppade Thomas orden "jag är ju van vid de snälla stigarna i Lövsta" och skrattade lite, Hellas har den effekten på folk, man blir ekumeniskt glad även om vissa partier är svåra. Lunchen och fikat i stugan vid Hellasgården var svårslagen. Killarna åt rostbiff med tysk potatissallad och själv blev det pasta med tomatsås/kalamataoliver/skinka och kronärtskockshjärtan, smarremums. Efter att ha sagt hejdå till killarna och önskat dom lycka till med nyckeln som satt fastklämd i bakluckan på Thomas' bil blev det Indianer och Vita hem. Sammanlagt var vi ute i ca 3,5 timmar inkl fika och det var verkligen en supertur. Fantastiskt skoj att träffa kompisar från andra delar av stan i världens mest underbara skog... Nästa gång hoppas jag att Mulle hoppar fram ur en buske.
Efter att ha avverkat lite härliga stigar på Sicklaskiftet (Fem svåra och Dow Jones där jag faktiskt tog den sista backen (på andra försöket, gick över styret på det första)) tog vi oss an Ulvsjöslingan och våta fötter... Spången tog jag till 95% men reptilhjärnan tog över när jag hade ca två meter kvar.... Slafs ner med framhjulet i dyn... Nästa gång så..
På väg upp till den blå leden där den korsar milspåret så tog vi en taktisk treminutare och ser i fjärran två vilsna cyklister. Dessa visade sig vara Thomas och Micke (thomaz & mickem) som trodde att dom hade cyklat den gröna leden. Flåsandes frågade dom var den blå leden fanns och jag pekade nerför en smal stig rakt bakom dom. Självklart slog vi följe och tog den blå leden ner till bommen och även på den blå vågade jag på mig en stenig/rotig liten nerförsbacken nerför berget där man antingen kan åka höger nedanför berget eller upp och ner... Mäkta stolt blev jag, lattefarsa som man är. Resten av turen bjöd på härliga stigar med varierande teknisk svårighet och vid ett tillfälle yppade Thomas orden "jag är ju van vid de snälla stigarna i Lövsta" och skrattade lite, Hellas har den effekten på folk, man blir ekumeniskt glad även om vissa partier är svåra. Lunchen och fikat i stugan vid Hellasgården var svårslagen. Killarna åt rostbiff med tysk potatissallad och själv blev det pasta med tomatsås/kalamataoliver/skinka och kronärtskockshjärtan, smarremums. Efter att ha sagt hejdå till killarna och önskat dom lycka till med nyckeln som satt fastklämd i bakluckan på Thomas' bil blev det Indianer och Vita hem. Sammanlagt var vi ute i ca 3,5 timmar inkl fika och det var verkligen en supertur. Fantastiskt skoj att träffa kompisar från andra delar av stan i världens mest underbara skog... Nästa gång hoppas jag att Mulle hoppar fram ur en buske.
Kommentarer
/STEFAN
/STEFAN
http://www.youtube.com/watch?v=ap73lDp4L1M
//bruse