Fortsätt till huvudinnehåll

Den roligaste cyklingen

.......är inte alltid den som ger den bästa träningen.
Gubbrider!
För mig är den roligaste cyklingen nästan alltid den jag gör med Atle. Väldigt ofta blir det ju inte det träningspass jag egentligen behöver på grund av olika orsaker som att han inte är jättesnabb i skogen etc.

Därför är ju det här med BMX så satans gött. Vi gör det tillsammans och jag kan köra på allt jag kan tills mjölksyran sprutar ur mina fullfaceskyddade öron.
Airtime!!
Och det är något han är bättre på än jag. Kanske inte snabbare (än så länge) men modigare och vågar mer när det kommer till hopp, wheelningar etc.

Gissar på att när han har bastat tio är jag ifrånåkt sedan länge!

Jag trodde ju i min enfald att jag mer och mer skulle gå mot landsvägshållet, lite mysiga långrundor med fika när jag blev äldre, men tji fick jag! Man behöver alltså inte ligga bakom pissluktande gubbar när man har passerat 40, det finns andra saker att göra på en cykel även då.

De pissluktande rundorna får jag väl kanske göra när jag har bastat 50!

Kommentarer

Magnus A sa…
Låter ju asgrymt! Ser fram emot att jaga mina framtida kids i Älvsjö!

Populära inlägg i den här bloggen

Ikväll smäller det!

Nu är det slut på snusket, speciellt för Atle som har haft en fantastisk vila i vintras ty ikväll så kommer mjölksyran som ett brev på posten. Alltså när posten fortfarande delade ut brev som kom fram.

Keps Cup #1

Hallå alla miljoner följare... Long time no see!! Igår hojade Hanna, Mange, John och jag (och jättemånga andra med såklart) årets första Keps Cup för Specialized Concept Store CK. Foto: Åsa Larsson Att hoja för ett lag där vi är fler än bara jag som hojar annat än BMX känns jätteroligt, att jag sen får representera min lbs gör ju inte saken sämre.  Igår sken solen på alla deltagare, publiken stod som en mur byggd av Trump runt hela banan och var i extas, en ren publikfest helt enkelt.  Själva loppet då? Jo, vi som stod och snackade strunt medan Oscar Ekman pratade i en megafon en mil bort kanske inte lyssnade så bra som vi borde ha gjort så Hanna, Mange och jag startade sist, jag menar verkligen helt sist av alla. Den enda som var bakom oss var en skällande hund som fick spelet av alla kompisar i lycra som hen bara ville älska mest av allt i hela världen. John verkade ha det här med tävlingsvana inne och stod typ längst fram. Foto: Åsa Larsson Banan börjar med världens l

Rotmos med inslag av lera i solig vårskrud

Lördagen bjöd på ett härligt solsken, Erik hade uppmärksammat detta och bjöd in da gorillaz till en tur söderöver som skulle bjuda på både rötter i överflöd, kaffe inkl fika, solsken, lervälling och många glada miner. Posörhojen fick stå hemma, jag körde naturligtvis helstelt. Nästa gång blir det kanske något annat. Vi körde den klassiska Hellas - Handen (Sörmlandsleden 1 - 5 eller något liknande) och förväntningarna var stora på den sju man stora klungan och jag tror inte att någon blev besviken på varesig väder eller underlag, även fast sommarvärmen höll oss på halster. Till skillnad från de inoljade landsvägsrävarna som kör samma typ av hojar så långt ögat kan nå bjuder stigcyklingen på en mer varierad utrustningsflora. Vårt lilla gäng innehöll en blandning av DH (Sunn Radical), AM (Santa Cruz Blur LT), Hellasvolvo (Commencal Meta 5.5), FS-SS (Salsa Dos Niner) samt helstela 29er's (Singular Swift/Kona Unit/Retrotec Boe Edition) och alla passade stigarna lika bra. Fram till Uddby