Igår gick min fantastiska svärmor bort i skitsjukdomen livmoderhalscancer, alldeles för tidigt endast 61 år gammal.
Rosalie var en person som var lätt att tycka om och som gärna bjöd på sig själv, mer än Mirja ibland ville, ty att reta sin dotter (dock alltid med glimten i ögat) var något hon gärna gjorde ofta och mycket. Hon sjöng gärna av samma anledning, speciellt "vem kan segla" så tapeterna nästan släppte från väggarna.
För mig kommer hon alltid att förbli svärkärringen (som hon själv kallade sig) som alltid var glad (nåja, för det mesta i alla fall) och av någon konstig anledning gillade mig väldigt mycket.
Hon jobbade på Pressens Bild i typ 100 år och var helt grym på att redigera bilder i Photoshop, något man själv bara kan drömma om att kunna fixa. Och genom sitt arbete har hon typ varit över hela världen, varit på ca 40 stycken OS och träffat typ alla världsstjärnor som finns, som exempelvis Wayne Gretzky och hur coolt är inte det?
Även fast hon gillade mig rätt mycket var ju naturligtvis Atle ögonstenen i hennes liv under de sista fem åren, det vill säga sen han föddes. Så efter den 5:e november 2006 halkade Mirja snabbt ner på silverplats över favoriterna i hennes liv.
Och just med Atle hade hon något helt speciellt. Han sov över hos henne, ofta flera gånger i veckan. Hon hämtade på förskolan, var på utflykter, teater, museum etc med honom så för hans skull är jag extra ledsen över att det tog slut när det gjorde då jag vet att dom hade haft många år framöver sig med spännande saker, något som nu tyvärr inte längre är möjligt. Jag hoppas dock att han är tillräckligt stor för att faktiskt komma ihåg henne av sig själv till skillnad från min mamma som han endast kommer ihåg via bilder och det vi pratar om. Det är ju dock något som framtiden får avgöra.
Nu kanske ni tycker att jag inte upplevs som ledsen men jag ville skriva detta lite lättsammare då jag vet att det är exakt så hon skulle vilja att jag gjorde det.
Jag vill ju inte göra något så att hon typ börjar banka på några element när hon kommer och spökar för oss, vilket jag vet att hon naturligtvis kommer göra. Hon måste ju kolla så att Mirja och Atle har det bra.
Så även fast vi alla är ledsna nu så är det bara roliga minnen jag kommer bära med mig när jag tänker på min lilla svärmor och det kommer att kännas lite bättre för varje dag som går.
Vilken tur att man har fantastiska vänner och en fantastisk släkt. Utan er hade det ju inte gått att ta sig igenom sådana här saker på ett vettigt sätt.
Och alla ni tjejer, se för fasen till att vaccinera er mot livmoderhalscancer och ni killar, se till att era tjejer gör det.
Kommentarer